It’s all about me

Det var texten på inbjudan till Ted’s dop som jag fick äran att utforma, eller …

It's all about me

Sanningen var nog att föräldrarna utformade och jag gjorde som de sa, från bilder till vilka fonter som skulle användas. Här är det starka viljor och de visste vad de ville ha, inga gulliga ljuva pastellfärger i små lätta moln -även om de kan anas någonstans där i bakgrunden.

Dopet i början av mars gick bra och det var också slutet av våra fina nära stunder tillsammans, för helt plötsligt kom ett svart tungt moln över oss och greppade tag i allas våra liv med en stadig hand. Det låste oss med ett stort hänglås som idag känns omöjligt att låsa upp. Jag gråter inombords och ju mer jag gråter desto större griper det tag om mig, järnhanden som säger stopp hit men inte längre. Ditt liv är inte ditt längre utan Covid-19 har tagit över och kommer så att göra en period framöver. Jag hatar, hatar verkligen denna Coronapandemi som tagit oss alla på sängen och kastat omkull alla planer och all vår längtan efter det som skulle ske. Längtan finns kvar men inte densamma som vi hade för några månader sedan. Nu handlar vår längtan om något så enkelt som att en dag få krama våra nära, att resa och att besöka dem inne i deras hem. Att bara så självklart igen få mötas i nära relationer utan rädslan och oron över det tunga svarta molnet. Det är inte bara Ted jag saknar utan alla mina nära från Ted’s underbara storasyster till alla vuxna som jag normalt träffar – mina söner, min svärdotter, sambons syskon, mina fotovänner och icke fotograferande vänner samt alla ni andra.

Jag längtar så det gör ont och att försöka lindra smärtan är svårt då den sitter hårt fast inne i huvudet och inte vill släppa. Varje dag får jag bilder och filmer med Ted och det ska jag försöka göra något av. men när han lägger blicken med sina skarpa ögon på mig då …

Att vara ”fången” i sitt eget hem borde kunna ge kreativitet och tankar fyllda med idéer, men hos mig låste det sig och kan inte riktigt lösgöra mig. Vi åkte till stugan (i samma region) i fredags, igår, men här blev vädret inte som jag hoppades. Tänkte mig en helg att åka runt med kameran och kanske hitta något men det är bara blött, grått och tråkigt ute. Bastu, god mat och dryck med elden sprakande i bakgrunden, det får duga så länge.

*

Känner att kanske … mest troligt … kan det bli en hel del bilder och medföljande text nu när vi är där vi är. Motivet kanske inte varierar alltför mycket men lite annat kan jag kanske fundera över och har fotat lite det senaste året i alla fall, även om inte kameran gått varm.

Ha en fin dag skriver jag till dig som av någon anledning råkar läsa detta, de flesta har väl glömt mig och jag får väl ge mig själv ut på en tur och se om ni finns kvar. Kram …

3 Responses

  1. paulamerio

    Oh så tråkigt att du är så ledsen! Jag är ju själv inte van att få träffa min lilla familj så ofta, det är avstånd, avsaknad av bil, jobb o annat som kommer emellan. Så jag är van att umgås med både dottern och barnbarnen på nätet. Chattar med dottern varje dag, vill hon berätta något speciellt ringer hon istället när hon sitter på bussen på väg hem. Jag har inte kunnat hälsa på i varken hennes eller barnbarnets nya bostad. Men av någon anledning så tar jag det inte så hårt. Min vardag flyter på och dagarna går himla fort. Jag hoppas verkligen att du också snart får känna att detta tillstånd är inte för alltid, det kommer att bli bra! Så fina dina barnbarn är, jag ska få två nya barnbarnsbarn i höst och då kommer jag nog gråta om jag inte får tillfälle att träffa dem när de är små o luktar bebis!
    Varma hälsningar från pörtet

  2. BP

    Vilken cool bild på Ted! Då jag hatar rosa för tjejer och blått för pojkar så är jag väldigt nöjd med färgvalet på Teds kläder. Gillar också regnbågsfärgerna bakom Ted:-) Dessutom har du en otroligt snygg son… och svärdotter.
    Du är nog inte ensam om att sakna nära och kära. Som tur är kan man ju hälsa på varandra digitalt, vilket ju underlättar i sammanhanget.
    Osis med skitväder i stugan. Inte ens det går din väg. Då är vi aningen mera lyckligt lottade här. Efter två regniga, blåsiga och kalla dagar sken solen idag och det var 15 grader varmt. Så jag klagar inte.
    Vad gäller ditt bloggande så är det ju tyvärr så att ”syns man inte, så finns man inte”. Å du är inte ensam om att ha slutat blogga. Det har många gjort och istället valt Instagram. Men du verkar ju ha fått lusten tillbaka en aning. Just i dessa coronatider är det inte alls dumt att ha en blogg, som ju är ett utmärkt kommunikationsmedel.
    Det ska bli intressant om du hittar gamla bloggkompisar (förutom mig då) som finns kvar i Blogglandia. Önskar dig i alla fall stort lycka till!

    • MargaretaG

      Tack, ja jag har ju en hel del coola bilder på Ted och rosa samt ljusblått är nog inte något han bär alltför ofta -jag har då inte sett det ännu. Visst är min familj fin det håller jag med om, även de övriga som inte finns med i bilderna.
      För mig är känslan av närhet på riktigt något som inte går att ersätta, vet inte men kanske att jag blev ovanligt nere när det här hände.
      Visst är det sant att syns man inte så finns man inte och egentligen kan jag lika gärna vara osynlig, mer en terapi att skriva för tillfället. Jag vet inte om jag letar så mycket men ska absolut besöka någon.

Lämna ett svar till BP Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.