It’s all about me

Det var texten på inbjudan till Ted’s dop som jag fick äran att utforma, eller …

It's all about me

Sanningen var nog att föräldrarna utformade och jag gjorde som de sa, från bilder till vilka fonter som skulle användas. Här är det starka viljor och de visste vad de ville ha, inga gulliga ljuva pastellfärger i små lätta moln -även om de kan anas någonstans där i bakgrunden.

Dopet i början av mars gick bra och det var också slutet av våra fina nära stunder tillsammans, för helt plötsligt kom ett svart tungt moln över oss och greppade tag i allas våra liv med en stadig hand. Det låste oss med ett stort hänglås som idag känns omöjligt att låsa upp. Jag gråter inombords och ju mer jag gråter desto större griper det tag om mig, järnhanden som säger stopp hit men inte längre. Ditt liv är inte ditt längre utan Covid-19 har tagit över och kommer så att göra en period framöver. Jag hatar, hatar verkligen denna Coronapandemi som tagit oss alla på sängen och kastat omkull alla planer och all vår längtan efter det som skulle ske. Längtan finns kvar men inte densamma som vi hade för några månader sedan. Nu handlar vår längtan om något så enkelt som att en dag få krama våra nära, att resa och att besöka dem inne i deras hem. Att bara så självklart igen få mötas i nära relationer utan rädslan och oron över det tunga svarta molnet. Det är inte bara Ted jag saknar utan alla mina nära från Ted’s underbara storasyster till alla vuxna som jag normalt träffar – mina söner, min svärdotter, sambons syskon, mina fotovänner och icke fotograferande vänner samt alla ni andra.

Jag längtar så det gör ont och att försöka lindra smärtan är svårt då den sitter hårt fast inne i huvudet och inte vill släppa. Varje dag får jag bilder och filmer med Ted och det ska jag försöka göra något av. men när han lägger blicken med sina skarpa ögon på mig då …

Att vara ”fången” i sitt eget hem borde kunna ge kreativitet och tankar fyllda med idéer, men hos mig låste det sig och kan inte riktigt lösgöra mig. Vi åkte till stugan (i samma region) i fredags, igår, men här blev vädret inte som jag hoppades. Tänkte mig en helg att åka runt med kameran och kanske hitta något men det är bara blött, grått och tråkigt ute. Bastu, god mat och dryck med elden sprakande i bakgrunden, det får duga så länge.

*

Känner att kanske … mest troligt … kan det bli en hel del bilder och medföljande text nu när vi är där vi är. Motivet kanske inte varierar alltför mycket men lite annat kan jag kanske fundera över och har fotat lite det senaste året i alla fall, även om inte kameran gått varm.

Ha en fin dag skriver jag till dig som av någon anledning råkar läsa detta, de flesta har väl glömt mig och jag får väl ge mig själv ut på en tur och se om ni finns kvar. Kram …