Lite då och ibland, …

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

skriver jag några rader här. Egentligen borde jag skriva mer och kanske varje dag för inspirationen finns verkligen och speciellt vad gäller bilden och de som jag hittar i mina arkiv.

Fotandet är inte som förr. Då var det dagliga turer runt i det närområde jag befann mig i för tillfället och ibland lite längre. Idag – inga dagliga turer och inte heller längre bort. Jag har inte den drivkraften för tillfället. Däremot har jag hittat till mina arkiv bestående av tusentals bilder som jag knappt sett och det är underbart att rota i dessa mappar.

Jag önskar varje dag att dygnet hade mer än tjugofyra timmar samt att jag slapp alla andra måsten i livet. Sådana där oviktiga saker som att äta, jobba, vara lite social och se livet utanför datorskärmen. Nu kan jag också ångra att jag raderat lika många bilder, om inte mer. I veckan sökte jag en bild till jag insåg att de var en av de som åkte i radera utan att passera skräpkorgen, kvar fanns bara en simpel JPG-bild , lågupplöst och liten.

Det är egentligen inte något problem och inget att slösa mer energi på, men då för stunden kändes det irriterande. Det är bara att skaffa större hårddiskar och fortsätta ha oreda i alla bilder istället för att radera.

Det kommer inte att finnas många familjebilder i det digitala arkivet för mina närstående att spara den dagen jag inte finns längre. Däremot i det analoga albumen eller i skattkistorna kanske. Inte heller kommer de att finna några mängder av vackra landskapsbilder och stora vyer från resor och utflyktsmål jag gjort. Istället kommer de kanske att få gissa sig fram och fundera lite mer över, -hur tänkte hon här? Det är tydligen så jag alltid sett världen sedan jag blev digital.

Oerhört kul är det i alla fall att hitta dessa och sätta sig ner för att framkalla och se vad jag kan få fram av det som en gång var. Det tar tid för mig med varje bild även om jag kan vara ganska slarvig (lat kan det också kallas) Jag behöver fundera och testa mig fram med hur jag vill ha det. För att jag överhuvudtaget ska öppna den måste bilden ha det där som faller mig i smaken och att jag ser något, som kanske ingen annan gör, som är värt att fortsätta med. Jag har aldrig brytt mig vad andra tycker då det är mitt seende, även om en bildanalys av någon annan kan vara intressant. Jag lyssnar absolut och tar till mig av det jag själv inte sett eller tänkt på.

Det finns några personer som jag blir extra glad när de gillar en bild och det beror inte alltid på att de är kunniga i bildkonsten utan att personerna ofta ser något annat än det jag har tänkt på. Misstänker jag i alla fall.

I går eftermiddag såg jag ett program som heter ”Efter fem” och där pratade de om en man som bestämt sig för att besöka alla Starbucks caféer i hela världen. Någon räknade ut att han skulle få hålla på i drygt tjugo år till för att klara detta om han besökte ett om dagen. Det är väl ungefär vid den tidpunkten jag hunnit med någon promille för att hinna gå igenom samtliga arkivbilder, men då behövs absolut mer än en om dagen, snarare runt tio. Vilken slutsats kan jag dra av det? Ja, det är nog tur att jag raderat och ingen kommer någonsin att sakna dem, knappt heller de som finns kvar.

Bilderna jag lagt upp ovan är ett exempel på gamla arkivbilder. Gamla i den bemärkelsen att en bild idag är gammal imorgon och dessa har ungefär tio år på nacken, antikvitetsvärde kanske.

”Nyckeln är att fotografera det du är besatt av. Oavsett om det är skyskrapor eller händer. Föreställ dig en tom tavla, för det är vad du arbetar med, och fundera sedan ut vad du vill se där.”

-David LaChapelle-

Bilderna finns även i galleriet – Hett, hårt, mjukt och vått

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.