När huvudet säger ja, …

men kroppen säger nej. Då känns det underbart att jag har ett bildarkiv som ligger där och mognar. Min sortering pågår och har gjort så under en lång period. Jag överdriver nog inte om över hundratusen bilder har raderats, utan större eftertanke. Det var en gång en tid då det fotades många bilder på ett och samma objekt, utan att byta vinkel, utifall att. Tror att ett flertal fotografer känner igen sig. Idag är jag inte sådan, puh … Blir bilden inte bra så blir den inte, det kommer fler tillfällen -kanske.

Igår hamnade jag ett år tillbaka i tiden, nästan på dagen. Köpenhamn 2018 står det på mappen. Det var en resa jag gjorde tillsammans med Eva, en av mina fotovänner i vår fotoklubb. Insåg att där fanns det många bilder jag aldrig tittat närmre på och började fundera, -radera eller framkalla? Bestämde mig för att framkalla några och ska kanske ta itu med fler även om jag inte vet vad jag ska ha dem till.

De finns nu i mina gallerier och fortsätter med mina arkiv så länge kroppen säger nej. Att vara med i olika fototeman känns inte aktuellt för tillfället då jag känner att det hindrar mig i det jag själv vill med bilden många gånger. Friheten försvinner en aning och stressen som inte passar mig för tillfället.

Kameran är inte längre ett instrument att bibehålla; bilden är…

Berenice Abbot (1898-1991)

Det finns fler bilder från pride här – Mitt i vimlet.