Året 2020, …

*

har gått otroligt fort och som jag skrev för ett antal år sedan så är det någon som stjäl tiden mer och mer för varje år. Den tidstjuven skulle jag gärna vilja få tag på och bromsa hen en aning. Allt går inte att skylla på siffran för min ålder, vilken också blir högre i betydligt snabbare takt.

I mars när vi gick in i en ny tid, Coronaperioden med Covid-19 som en snabbt växande snurrande tornado över och runt oss, då förändrades allt och inte trodde jag att tiden skulle gå så här fort, snarare tvärtom. För en stund stannade den upp och trots att allt blev annorlunda så stod jag där och visste inte riktigt hur dagarna skulle överlevas. Vad hände? Tiden bromsades inte och så här några månader senare tittar jag i backspegeln och inser att vi överlevt än så länge och inte någon nära har drabbats, inte vad vi vet, den kan ha funnits där men på ett snyggare sätt än hos många andra.

*

*

Jag försöker verkligen på alla sätt att hålla mig till de förhållningsregler som Folkhälsomyndigeten råder oss. Ja, jag litar på dem och lyssnar inte på alla andra tyckare och experter. I början av allt så var jag och sambo en riskgrupp och då överdrev vi kanske en aning, eller mer förhöll oss till de ”regler” som gällde för den gruppen. När det visade sig att våra sjukdomar inte går under riskgrupp tog det ett tag att ta in det, vågade vi lita på det? Ja, vi bestämde oss för att göra det och kunde åter träffa familjen på ett lite mer naturligt sätt. Vi kramas inte och har inte den där naturliga kroppskontakten, men vi umgås med de som bor nära. Med en ung man har jag släppt det mesta och är medveten om att det kanske inte är helt ok, men det går inte på ett annat sätt, älskade Ted. Den familj vi inte träffat i år är den som bor utanför regionen och den saknar vi men tänker att kanske snart, åtminstone 2021 bör bli bättre.

För min del stannade livet nästan upp trots att jag bara hinner vakna så är det dags att sova igen. Hinner ingenting trots att det inte borde vara något problem, men kom in i en sinnesstämning som jag inte riktigt tar mig ur. Livet och tiden är inte på samma nivå för tillfället.

*

*

För att kort sammanfatta den här delen av 2020 måste jag ta mig tillbaka till november 2019. När jag landade i Spanien sent på kvällen den 26 november ringde telefonen några timmar senare. Ted var på väg och den 27 november var han hos oss, livet vi väntat på i drygt nio månader – han väntade till farmor landat i Spanien, några veckor senare än beräknat. Jag som avvaktat med att åka ner för att hinna vara med när han skulle födas!

*

*

Det tog några veckor och väl hemma hann jag möta Ted, fira jul med familjen och sedan blev vi liggande. Så sjuka och eländiga brukar vi inte vara, speciellt inte sambo, kanske var vi bland de första med Covid-19 eller inte -ingen som vet. Det var innan vi hört talas om den, senare har vi förstått att den kanske redan då var i antågande med smygande steg. Alla symptom fanns där. Men det är inget att fundera över nu, för mitt i alltihop så dog min älskade mor. Helt oväntat, hon var pigg och frisk även om hon ibland kunde säga att hon var trött och inte orkade, men med var hon.

Jag saknar henne så oerhört mycket och kan känna mig ensam ibland, trots min fina älskade familj där hon var och fortfarande är en oerhört viktig del. Inte en dag passerar utan att hon i något sammanhang finns i mina tankar. Det är bara jag kvar nu, min far, min syster och nu min mor är borta. Jag försöker och hoppas att jag blir en lika fantastisk och underbar farmor till Ted som min mor var mormor till mina barn. Det är kanske en anledning till att jag aldrig burit på en längtan efter barnbarn, att inte räcka till, att inte kunna ge det där som mina barn fick av sin mormor. Bara att skriva ner dessa rader är jobbigt och ledsamt, hon finns bara inte där för oss längre. Det märks så oerhört vid olika helgdagar, bara att hon skulle vara med räckte.

Nu är det surströmmingsdags och ingen mamma som säger, -det skulle vara gott med surströmming någon dag. Men jag lovar att jag ska äta en extra för henne och kanske mer potatis än jag brukar – mamma älskade potatis.

Första halvåret har handlat om både den stora sorgen och glädjen över livet, med både begravning och dop. Även min kära sambo har fått en stor livsförändring, ingen återvändo. Han har blivit passionär (trevligare ord) i april och verkar trivas med det. Nu hade han tränat en del sedan han sålde fastigheterna i företaget redan i slutet av 2018. Men som sagt, träning ger färdighet.

*

*

Det mesta i min text har jag skrivit om tidigare men var tvungen att skriva av mig över tankarna som far in och ut ur mitt huvud. Corona med Covid-19 har i alla fall gjort att vi stannat upp lite och tar det lugnt, mycket lugnt. Det mesta går sakta och eftertankarna är många. Vi får chansen till en ny typ av gemenskap som också innehåller många positiva delar. Kommer vi någonsin att gå tillbaka till det som var en gång?

*

Aurora –
vi ser upp till henne och allt ur ett annat perspektiv

*

Som avslut en text ur en bok jag fått av min svärdotter, med tänkvärda tankar och jag har ju själv skrivit detta om att lyssna till tystnaden för många år sedan.

Gör tystnaden till en viktig del av ditt liv, genom att aktivt försöka prata mindre och genom att aktivt stänga av alla distraherande ljud omkring dig, och se hur tystnaden hjälper dig att hålla kvar stillheten. Lyssna sedan till din inre tystnad flera gånger under dagen.
_
Om du måste fatta ett beslut är det viktigt att du tränger undan allt tjatter i ditt sinne för att nå den tysta, stilla vrå i ditt hjärta där du kan höra din sanna röst tala – den enda röst som du ska lyssna på.

Var rädd om er alla där ute och håll avstånd med själslig närhet.

Ps. Bilderna har inget med min text att göra utan bara ett urval av bilder sett genom mina ögon.  Blogga kommer jag nog inte att börja med igen men sidan finns kvar och då kan jag nyttja den till tankar och bilder även framöver.

It’s all about me

Det var texten på inbjudan till Ted’s dop som jag fick äran att utforma, eller …

It's all about me

Sanningen var nog att föräldrarna utformade och jag gjorde som de sa, från bilder till vilka fonter som skulle användas. Här är det starka viljor och de visste vad de ville ha, inga gulliga ljuva pastellfärger i små lätta moln -även om de kan anas någonstans där i bakgrunden.

Dopet i början av mars gick bra och det var också slutet av våra fina nära stunder tillsammans, för helt plötsligt kom ett svart tungt moln över oss och greppade tag i allas våra liv med en stadig hand. Det låste oss med ett stort hänglås som idag känns omöjligt att låsa upp. Jag gråter inombords och ju mer jag gråter desto större griper det tag om mig, järnhanden som säger stopp hit men inte längre. Ditt liv är inte ditt längre utan Covid-19 har tagit över och kommer så att göra en period framöver. Jag hatar, hatar verkligen denna Coronapandemi som tagit oss alla på sängen och kastat omkull alla planer och all vår längtan efter det som skulle ske. Längtan finns kvar men inte densamma som vi hade för några månader sedan. Nu handlar vår längtan om något så enkelt som att en dag få krama våra nära, att resa och att besöka dem inne i deras hem. Att bara så självklart igen få mötas i nära relationer utan rädslan och oron över det tunga svarta molnet. Det är inte bara Ted jag saknar utan alla mina nära från Ted’s underbara storasyster till alla vuxna som jag normalt träffar – mina söner, min svärdotter, sambons syskon, mina fotovänner och icke fotograferande vänner samt alla ni andra.

Jag längtar så det gör ont och att försöka lindra smärtan är svårt då den sitter hårt fast inne i huvudet och inte vill släppa. Varje dag får jag bilder och filmer med Ted och det ska jag försöka göra något av. men när han lägger blicken med sina skarpa ögon på mig då …

Att vara ”fången” i sitt eget hem borde kunna ge kreativitet och tankar fyllda med idéer, men hos mig låste det sig och kan inte riktigt lösgöra mig. Vi åkte till stugan (i samma region) i fredags, igår, men här blev vädret inte som jag hoppades. Tänkte mig en helg att åka runt med kameran och kanske hitta något men det är bara blött, grått och tråkigt ute. Bastu, god mat och dryck med elden sprakande i bakgrunden, det får duga så länge.

*

Känner att kanske … mest troligt … kan det bli en hel del bilder och medföljande text nu när vi är där vi är. Motivet kanske inte varierar alltför mycket men lite annat kan jag kanske fundera över och har fotat lite det senaste året i alla fall, även om inte kameran gått varm.

Ha en fin dag skriver jag till dig som av någon anledning råkar läsa detta, de flesta har väl glömt mig och jag får väl ge mig själv ut på en tur och se om ni finns kvar. Kram …

När huvudet säger ja, …

men kroppen säger nej. Då känns det underbart att jag har ett bildarkiv som ligger där och mognar. Min sortering pågår och har gjort så under en lång period. Jag överdriver nog inte om över hundratusen bilder har raderats, utan större eftertanke. Det var en gång en tid då det fotades många bilder på ett och samma objekt, utan att byta vinkel, utifall att. Tror att ett flertal fotografer känner igen sig. Idag är jag inte sådan, puh … Blir bilden inte bra så blir den inte, det kommer fler tillfällen -kanske.

Igår hamnade jag ett år tillbaka i tiden, nästan på dagen. Köpenhamn 2018 står det på mappen. Det var en resa jag gjorde tillsammans med Eva, en av mina fotovänner i vår fotoklubb. Insåg att där fanns det många bilder jag aldrig tittat närmre på och började fundera, -radera eller framkalla? Bestämde mig för att framkalla några och ska kanske ta itu med fler även om jag inte vet vad jag ska ha dem till.

De finns nu i mina gallerier och fortsätter med mina arkiv så länge kroppen säger nej. Att vara med i olika fototeman känns inte aktuellt för tillfället då jag känner att det hindrar mig i det jag själv vill med bilden många gånger. Friheten försvinner en aning och stressen som inte passar mig för tillfället.

Kameran är inte längre ett instrument att bibehålla; bilden är…

Berenice Abbot (1898-1991)

Det finns fler bilder från pride här – Mitt i vimlet.

En fåtölj, …

kan fylla ett flertal olika behov och ge känslostämningar av helt skilda slag.

I lördags kunde jag sitta och betrakta, det är mycket som kan hända i en fåtölj, så många inre blandade känslor. Värme, glädje, harmoni och skräck blev upplevelserna vid köksbordet med kameran. Med höger öra kunde jag även lyssna på förhoppningar, coachning, ilska och besvikelse i just den ordningen. På TV pågick nämligen hockeymatchen mellan Luleå och Färjestad som inte gick som vi önskade. Om jag bortser från den förlusten hade vi en fin kväll hos familjen CC i Boden, sämre kan man ha det.

”När du kommer på dig själv med en känsla av samband mellan dig själv och dem du fotograferar, när du skrattar och gråter med deras skratt och gråt, då märker du att du är på rätt väg.”

-Artur Fellig-

Mitt i vimlet, …

 

befann vi oss för några veckor sedan och det var många med oss, några hundratusen längs Köpenhamns gator och torg. Här vimlades det och jag fotade en hel del, några klick här och andra där. I den situationen var det inte så mycket att tänka på planering och komposition utan det blev vad det blev. Nu är jag ju inte heller den längsta personen så jag såg inte alltid vad som fastnade. Har inte hunnit titta och gå igenom alla bilder men lite vimmel har jag dock hittat och vimmel var det. För övrigt har det inte blivit så mycket vimlande för min del den sista veckan utan där har lugnet och friden infunnit sig på olika sätt.

Lämpligt med vimmel hos Gems weekly photochallenge då det inte är ofta jag har relativt nytagna bilder i detta tema. Ska kika runt hos andra vimlande fotografer efter att jag vimlat klart i sovrummets vimlande damm och dess garderober -skönt med pauser.

För att se mina bilder i sin helhet måste du alltid klicka dig in i galleriet.

Fotograferandet har kapacitet att ge bilder av människan och hennes miljö som är både konstverk och ögonblick i historien.

-Cornell Capa-

Lycka, …

*

De söta små humlorna på dansens dag

ja vad är det egentligen? Att vakna upp och känna att idag blir det en långpromenad med kameran under förmiddagen, är det lycka? Eller kanske bara lite förnöjsamhet över att ha ett bra liv där jag kan välja ibland. Är säker på att vi använder ordet lycka ganska olika, inte bara mellan människor utan också beroende på var vi befinner oss i livet och varför den lyckosamma känslan uppstått. Men många minnen kan verkligen ge en lycka över livet och vad jag egentligen har runt mig.

En sak tror jag mig veta, dessa små humlor kände nog en ganska nervkittlande lycka över att efter mycket träning och planerande äntligen få visa upp sig inför en fullsatt salong i aulan på dansens dag. Visst, en hel del pirr och allvar i kroppen men det ingår nog också för att du ska känna den där lyckan över något. Jag var i alla fall otroligt glad, skriver inte lycklig, att jag fick tillfälle att vara med under den här dagen och även den där pirrigheten infann sig hos mig -så spännande. Min svärdotter hade nog också lite lycka i sig när hennes söta små humlor skulle få ge sin föreställning.

Lycka är också veckans ord hos Gems weekly photochallenge och där hittar vi nog fler som hittat lyckan. Även om lyckokänslan inte uppstått så känner jag mig i alla fall glad att jag är kvar min andra vecka här så det finns ju en chans att det blir fler – alltid kul med lite utmaningar när jag ändå lägger upp bilder och skriver lite.

Några fler känslor av lycka från ett av mina fotoalbum ”Porträtterat” : Delar av min familj som njuter på olika sätt – när man mår som bäst och får göra det som gör en glad och lycklig och ibland kommer leklusten fram. Samt de lyckliga och euforiska människorna på Köpenhamns pride för några veckor sedan. Det var verkligen som att hamna mitt i ett lyckorus av någonting som jag inte riktigt kan beskriva – helt fantastiskt.

 

”Fördelen med dåligt minne är att gång på gång och för första gången kunna njuta av glada minnen.”

– Friedrich Nietzsche

Ett abrupt slut, …

kändes det som att jag fick på sommaren och min förra rubrik blev plötsligt sann. Efter denna sommar är allt under tjugo kyligt eller åtminstone mindre varmt. I helgen var jag och en vän till Köpenhamn och vi hamnade mitt i den helt fantastiska pridefestivalen. Det satte verkligen färg och glamour på vår resa, helt oplanerat. Vi fick tre fina dagar med nya intryck och hann väl inte med allt som vi kanske önskat, men så är det när dygnet endast har 24 timmar och under några av dem behöver åtminstone jag sömn. Min son skrev, – ni är inte 20 längre när jag berättade att vi relativt tidigt var på väg att möta John Blund den första kvällen -sanningen.
Fotoutställningen ”Vogue like a painting” i GL Strand var mycket sevärd och där kändes det som att mycket inspiration kom tillbaka, idéerna fanns där men att sedan gå från det till verkställelse är ganska långt. För övrigt så fanns det ett mysigt café i anslutning och där fick jag ett porträtt på en mycket vacker dam som sedermera visade sig vara Suzanne Brögger, gjorde ju inte porträttet sämre, är verkligen glad att jag vågade fråga henne.

Lördagskvällen gav andra nya erfarenheter, att min vän också är duktig på bågskytte, även om inte en lördagskväll på Tivoli, samt att jag har lite svårt att fatta ibland när hästar ska springa – viktigt vetande.

Under söndagen skulle vi besöka utställningarna på Den sorte diamant, men söndag visade sig vara söndag även i Köpenhamn. Däremot fick min vän i alla fall sitt smörrebröd och den lille som hon längtat efter under resans gång, inte helt fel det heller.

Några saker har jag återigen lärt mig, dina fötter bär dig dit du vill bara du har rätt skor – samma visa varje gång.

En promenerande helg avslutades i alla fall med att vi försenade avgången från Arlanda till Luleå och det var inte de vanliga leende flygvärdinnorna som mötte upp oss på planet. Men vi har fått oss en del goda skratt både före och efter vår incident. Vad har tiden för betydelse i vår snabba och hektiska värld?

Helgen kan avslutas så här:

-Man förlorar bara en massa tid på att vara punktlig  –

Storm P

 

Porträtt, …

är  inte min starkaste sida. Jag har ingen erfarenhet och studio är inget som utövas förutom en kurs 2015, saknar både lokal och utrustning. Däremot har jag på senare tid fotat mer människor och det är kul. Några mer planerade men ändå ögonblicksbilder och sedan blir det som det blir, inga blixtar här utan bara det naturliga ljuset  -lathet. Men är ganska nöjd över mitt resultat för att vara orutinerad och oplanerad samt ögonblicksbilder. En del endast framkallade medan andra redigerade efter känslan jag vill ha i bilden. Det är kul och kommer att bli fler porträtt under sommaren då jag har bildidéer och modeller som ställer upp.

Ett problem när jag endast fotar i raw är att framkalla tar tid och jag ledsnar fort, har inte orken att sitta för långa stunder så det blir en del bilder som aldrig får se dagens ljus. Igår var vi på stan och fotade lite från studentbalen, kul men svårt att hitta bra lägen att stå på så det är i princip bara att klicka av när du hittar något, tillfälligheterna och ögonblicksbilderna. Den som råkas läsa det här och har varit med hos mig förr vet, människor var inte det vanligaste en gång i tiden. I helgen ska det nog bli annat levande att fotografera, vi har både Pride och V75 på lördag … om vädret tillåter. Det känns som att bönderna snart kan andas ut även om vi inte fått några droppar ännu, men tror att det kommer, sedan finns de ju också de som hellre har gröna gräsmattor än soligt och varmt. Det var nog allt för denna gång – ha det gott i sommarvärmen.

 

Jag fotar med kärlek, så jag försöker göra de till konstobjekt. Men jag gör de till mig själv först och främst – att det är viktigt.

Jacques-Henri Lartigue

Porträtterade människor, …

 

är inte det vanligaste hos mig, även om bilder med människor är intressanta och de som ger en ganska mycket. Nu är min chans att lägga ut kanske mer lämpat i ett ”familjealbum” samtidigt som det är människor som gärna är med på bild och inte stör sig på min kamera. Under påsken fick jag chansen att leka med det mänskliga porträttet och klart är att jag tog den. Det är ett antal år sedan vi hade en sådan här fin påsk, med all sol vi kunde önska och en temperatur som var helt okej. Ute på ön kunde vi försöka med att få lite middag, lönlöst, men korven smakade bra och visst ser de ut att ha det ganska skönt.

Mitt så kallade bloggande, det ska vi inte kalla det, utan bara lite text och bild när andan faller på och nu är jag inne i en period där mitt arbetsliv är ganska lugnt och jag har mer tid för annat så varför inte lägga upp lite. Bilder i mina album lägger jag upp kontinuerligt för att inte glömma bort dem någonstans, de har ju någon form av betydelse för mig, mina bilder. Det kan vara minnen och även sådana som jag tycker om bildmässigt, varför inte en kombination av det helt enkelt.

Min tidigare sida är raderad och finns inte längre kvar i cyberrymden, lite tokigt för jag hade ju kvar den som ett minne, en offentlig dagbok, men ibland går mina rensningar lite för fort – inte som mina inlägg på den här sidan där ingen ens upptäckt att jag finns kvar.

Förutom att skriva här sitter jag en del och lyssnar på fotoutbildningsfilmer och njuter att varje stund som slutspelshockeyn pågår. Det betyder för mig att jag slipper vara social och utan dåligt samvete kan sitta vid datorn med alla bilder, kurser och annat som  ger mig inspiration. Just nu pågår matchen mellan Skellefteå och Djurgården, hör i bakgrunden men har ingen aning om något resultat, det får bli vad det blir. Fast, vore ju bra om Djurgården vinner för då kanske slutspelet drar ut på tiden.