Året 2020, …

*

har gått otroligt fort och som jag skrev för ett antal år sedan så är det någon som stjäl tiden mer och mer för varje år. Den tidstjuven skulle jag gärna vilja få tag på och bromsa hen en aning. Allt går inte att skylla på siffran för min ålder, vilken också blir högre i betydligt snabbare takt.

I mars när vi gick in i en ny tid, Coronaperioden med Covid-19 som en snabbt växande snurrande tornado över och runt oss, då förändrades allt och inte trodde jag att tiden skulle gå så här fort, snarare tvärtom. För en stund stannade den upp och trots att allt blev annorlunda så stod jag där och visste inte riktigt hur dagarna skulle överlevas. Vad hände? Tiden bromsades inte och så här några månader senare tittar jag i backspegeln och inser att vi överlevt än så länge och inte någon nära har drabbats, inte vad vi vet, den kan ha funnits där men på ett snyggare sätt än hos många andra.

*

*

Jag försöker verkligen på alla sätt att hålla mig till de förhållningsregler som Folkhälsomyndigeten råder oss. Ja, jag litar på dem och lyssnar inte på alla andra tyckare och experter. I början av allt så var jag och sambo en riskgrupp och då överdrev vi kanske en aning, eller mer förhöll oss till de ”regler” som gällde för den gruppen. När det visade sig att våra sjukdomar inte går under riskgrupp tog det ett tag att ta in det, vågade vi lita på det? Ja, vi bestämde oss för att göra det och kunde åter träffa familjen på ett lite mer naturligt sätt. Vi kramas inte och har inte den där naturliga kroppskontakten, men vi umgås med de som bor nära. Med en ung man har jag släppt det mesta och är medveten om att det kanske inte är helt ok, men det går inte på ett annat sätt, älskade Ted. Den familj vi inte träffat i år är den som bor utanför regionen och den saknar vi men tänker att kanske snart, åtminstone 2021 bör bli bättre.

För min del stannade livet nästan upp trots att jag bara hinner vakna så är det dags att sova igen. Hinner ingenting trots att det inte borde vara något problem, men kom in i en sinnesstämning som jag inte riktigt tar mig ur. Livet och tiden är inte på samma nivå för tillfället.

*

*

För att kort sammanfatta den här delen av 2020 måste jag ta mig tillbaka till november 2019. När jag landade i Spanien sent på kvällen den 26 november ringde telefonen några timmar senare. Ted var på väg och den 27 november var han hos oss, livet vi väntat på i drygt nio månader – han väntade till farmor landat i Spanien, några veckor senare än beräknat. Jag som avvaktat med att åka ner för att hinna vara med när han skulle födas!

*

*

Det tog några veckor och väl hemma hann jag möta Ted, fira jul med familjen och sedan blev vi liggande. Så sjuka och eländiga brukar vi inte vara, speciellt inte sambo, kanske var vi bland de första med Covid-19 eller inte -ingen som vet. Det var innan vi hört talas om den, senare har vi förstått att den kanske redan då var i antågande med smygande steg. Alla symptom fanns där. Men det är inget att fundera över nu, för mitt i alltihop så dog min älskade mor. Helt oväntat, hon var pigg och frisk även om hon ibland kunde säga att hon var trött och inte orkade, men med var hon.

Jag saknar henne så oerhört mycket och kan känna mig ensam ibland, trots min fina älskade familj där hon var och fortfarande är en oerhört viktig del. Inte en dag passerar utan att hon i något sammanhang finns i mina tankar. Det är bara jag kvar nu, min far, min syster och nu min mor är borta. Jag försöker och hoppas att jag blir en lika fantastisk och underbar farmor till Ted som min mor var mormor till mina barn. Det är kanske en anledning till att jag aldrig burit på en längtan efter barnbarn, att inte räcka till, att inte kunna ge det där som mina barn fick av sin mormor. Bara att skriva ner dessa rader är jobbigt och ledsamt, hon finns bara inte där för oss längre. Det märks så oerhört vid olika helgdagar, bara att hon skulle vara med räckte.

Nu är det surströmmingsdags och ingen mamma som säger, -det skulle vara gott med surströmming någon dag. Men jag lovar att jag ska äta en extra för henne och kanske mer potatis än jag brukar – mamma älskade potatis.

Första halvåret har handlat om både den stora sorgen och glädjen över livet, med både begravning och dop. Även min kära sambo har fått en stor livsförändring, ingen återvändo. Han har blivit passionär (trevligare ord) i april och verkar trivas med det. Nu hade han tränat en del sedan han sålde fastigheterna i företaget redan i slutet av 2018. Men som sagt, träning ger färdighet.

*

*

Det mesta i min text har jag skrivit om tidigare men var tvungen att skriva av mig över tankarna som far in och ut ur mitt huvud. Corona med Covid-19 har i alla fall gjort att vi stannat upp lite och tar det lugnt, mycket lugnt. Det mesta går sakta och eftertankarna är många. Vi får chansen till en ny typ av gemenskap som också innehåller många positiva delar. Kommer vi någonsin att gå tillbaka till det som var en gång?

*

Aurora –
vi ser upp till henne och allt ur ett annat perspektiv

*

Som avslut en text ur en bok jag fått av min svärdotter, med tänkvärda tankar och jag har ju själv skrivit detta om att lyssna till tystnaden för många år sedan.

Gör tystnaden till en viktig del av ditt liv, genom att aktivt försöka prata mindre och genom att aktivt stänga av alla distraherande ljud omkring dig, och se hur tystnaden hjälper dig att hålla kvar stillheten. Lyssna sedan till din inre tystnad flera gånger under dagen.
_
Om du måste fatta ett beslut är det viktigt att du tränger undan allt tjatter i ditt sinne för att nå den tysta, stilla vrå i ditt hjärta där du kan höra din sanna röst tala – den enda röst som du ska lyssna på.

Var rädd om er alla där ute och håll avstånd med själslig närhet.

Ps. Bilderna har inget med min text att göra utan bara ett urval av bilder sett genom mina ögon.  Blogga kommer jag nog inte att börja med igen men sidan finns kvar och då kan jag nyttja den till tankar och bilder även framöver.

När det inte händer speciellt mycket, …

posted in: bild | 4

och fantasin inte riktigt sitter där den ska, vad ska jag då skriva om förutom det som hela tiden finns i mitt huvud -covid-19.

Tulpaner, tulpaner och mera tulpaner. Vårens blomma enligt många men då våren inte kommit hit, enligt mig, kan jag njuta av tulpanerna då och känna doften av vår? Ja, jag kan njuta men någon större doft känner jag inte från dem -har aldrig gjort.

Ofta när jag köper tulpaner, ja jag får köpa dem själv, är det i syfte att fota men numera hinner de vissna och så var den stunden med nära fotande i tulpanerna borta. Men inte denna gång, jag hann och hade frångått standardtulpanen då jag hittade en variation av modeller (arter/sorter heter det kanske). Den andra bilden kan kännas lite Corona, -jag vill så gärna ta på dig, hålla om dig men vågar inte riktigt komma så nära.

Vi påminns om det hela tiden. är det inte i bild så kanske det dyker upp en broschyr i brevlådan med påminnelser. Idag kom det en sådan, som jag ser är ett samarbete mellan tre aktörer i länet (något positivt i allt elände, samarbete), Regionen, Länsstyrelsen och Stiftet. Åt Stiftet har jag haft ett konsultuppdrag under många år och har stor tilltro till dem, kul att de får vara med.

En hälsoguide med flera riktlinjer och vad vi bör tänka på, i alla fall om 70-strecket har passerats (inte än) eller en riskgrupp (jag kanske till viss del men sambo absolut) . Det finns telefonnummer att ringa om jag är ledsen eller bara behöver prata med någon. Vem behöver inte prata i dessa tider eller är ledsen över situationen vi befinner oss i? Sedan finns det andra viktiga nummer för personer som kanske befinner sig i värre omständigheter på grund av för mycket ”ledighet” i nära relationer och andra problem som kan uppstå. Det är ungefär som på semestern när människor får för mycket ledig tid tillsammans, men nu är den påtvingad.

Genom fönstret kan jag se att det ser ut som ett riktigt Coronaväder igen, grått, blött och trist. Ungefär som det sett ut hela helgen. Det är tur att jag har några gröna växter som tar bort en del av min utsikt.

Vad har jag mer gjort idag? Jag har skickat in min deklaration, i sista stund som alltid. Jag har pratat i telefonen, jag har fått plingande ljud på WhatsUp med bilder på Ted. Vilket härligt spännande liv man lever just nu, men vänta det plingade i telefonen … en film på Ted -yes nu är dagen räddad igen.

Valborgsmässoafton firade vi i alla fall så här, sambo fick skjuta barnvagn (spermatrunk, som han kallar det) och Ted visade lite blygsamhet. En promenadtur i Boden med omnejd, vi för nöja oss med detta just nu. Så jag avslutar väl med det vanligaste motivet just nu och denna gång är det jag själv som tagit bilderna

*

Hej och hej, det gick ju bra det här.

It’s all about me

Det var texten på inbjudan till Ted’s dop som jag fick äran att utforma, eller …

It's all about me

Sanningen var nog att föräldrarna utformade och jag gjorde som de sa, från bilder till vilka fonter som skulle användas. Här är det starka viljor och de visste vad de ville ha, inga gulliga ljuva pastellfärger i små lätta moln -även om de kan anas någonstans där i bakgrunden.

Dopet i början av mars gick bra och det var också slutet av våra fina nära stunder tillsammans, för helt plötsligt kom ett svart tungt moln över oss och greppade tag i allas våra liv med en stadig hand. Det låste oss med ett stort hänglås som idag känns omöjligt att låsa upp. Jag gråter inombords och ju mer jag gråter desto större griper det tag om mig, järnhanden som säger stopp hit men inte längre. Ditt liv är inte ditt längre utan Covid-19 har tagit över och kommer så att göra en period framöver. Jag hatar, hatar verkligen denna Coronapandemi som tagit oss alla på sängen och kastat omkull alla planer och all vår längtan efter det som skulle ske. Längtan finns kvar men inte densamma som vi hade för några månader sedan. Nu handlar vår längtan om något så enkelt som att en dag få krama våra nära, att resa och att besöka dem inne i deras hem. Att bara så självklart igen få mötas i nära relationer utan rädslan och oron över det tunga svarta molnet. Det är inte bara Ted jag saknar utan alla mina nära från Ted’s underbara storasyster till alla vuxna som jag normalt träffar – mina söner, min svärdotter, sambons syskon, mina fotovänner och icke fotograferande vänner samt alla ni andra.

Jag längtar så det gör ont och att försöka lindra smärtan är svårt då den sitter hårt fast inne i huvudet och inte vill släppa. Varje dag får jag bilder och filmer med Ted och det ska jag försöka göra något av. men när han lägger blicken med sina skarpa ögon på mig då …

Att vara ”fången” i sitt eget hem borde kunna ge kreativitet och tankar fyllda med idéer, men hos mig låste det sig och kan inte riktigt lösgöra mig. Vi åkte till stugan (i samma region) i fredags, igår, men här blev vädret inte som jag hoppades. Tänkte mig en helg att åka runt med kameran och kanske hitta något men det är bara blött, grått och tråkigt ute. Bastu, god mat och dryck med elden sprakande i bakgrunden, det får duga så länge.

*

Känner att kanske … mest troligt … kan det bli en hel del bilder och medföljande text nu när vi är där vi är. Motivet kanske inte varierar alltför mycket men lite annat kan jag kanske fundera över och har fotat lite det senaste året i alla fall, även om inte kameran gått varm.

Ha en fin dag skriver jag till dig som av någon anledning råkar läsa detta, de flesta har väl glömt mig och jag får väl ge mig själv ut på en tur och se om ni finns kvar. Kram …