Är det imorgon det sker?

posted in: bild | 0

Nu släpps alla restriktioner efter snart ett och ett halvt år? Det pratas och skrivs mycket om 15 juli som den stora dagen. Trots två vaccinationer så vet jag inte om det känns okej. I länder där de lättat på allt tidigare ökar nu pandemin och de förbereder för nya begränsningar. Det känns inte heller okej med restriktioner då jag personligen känt mig stressad och isolerad så länge. Det har inte blivit bättre ju längre det pågått, snarare betydligt sämre. Stressen och rädslan har infunnit sig direkt jag befunnit mig utanför hemmets trygga vrå, vad har funnits hos personen som närmat mig alldeles för nära?

Enda gången jag inte känt oron är när jag varit nära min guldklimp och hans familj. Visst, vi har hållit oss på avstånd även från dem, förutom ”min” Ted, inga kramar eller andra beröringar har skett. Att få vara nära honom och uppleva hans total avsaknad av oro och bekymmer är underbart. Att se hans utveckling från det lilla underverket som föddes i slutet av 2019 -en värld där han i princip aldrig fått göra det andra barn fått tidigare i sitt liv, röra sig obehindrat bland människor och att besöka platser som vi inte idag vet om vi kommer att göra igen. Nu tror jag inte att han tagit till sig eller missat så mycket och förhoppningsvis kommer även han att få uppleva världen, den värld som vi önskar och kanske blir mer omtänksam.

*

*

Ted har haft fullt upp med att få egen erfarenhet av sitt närområde och allt vad den kan erbjuda. Att gå på kottjakt i den lilla skogen är tillräckligt för honom men det går lika bra med asfalt. Att ha föräldrar, en storasyster, moster och farbror samt far- och morföräldrar med respektive som älskar honom och vill ge honom det bästa räcker för honom idag och är tillräckligt ännu ett tag.

Min egen hobby, att ta bilder, försvann trots att jag nu hade mer tid till det. Något inom mig försvann och kan inte påstå att jag mått bra den här perioden och jag vågar även tjata om det -vilket är något som kanske fört mig framåt. Att våga visa hur sårbar jag är. Istället har Ted varit mitt läkemedel och det som hållit mig uppe. Men, visst har jag tagit bilder massor … av Ted och de kanske är de som varit min terapi under denna period. Utan honom, vad hade då gett mig hopp?


Jag får nog vara tacksam och det är jag.

Efter två vaccinationer och alla lättnader har vi i alla fall bestämt oss får att åka söderut (med bil), vi längtar. Att få träffa nära som vi inte sett sedan 2019, det känns länge sedan och det är det. Men, vi håller oss fortfarande på avstånd. Det är något vi varit duktiga på under hela pandemin då vi fortfarande inte vet, är vi riskpersoner eller inte?

Hoppas att om någon läser detta också känner att de får en lite bättre sommar i år och att det finns en framtid. Ha det gott.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.