ibland känns det som att vår egen sociala värld blir alltmer kantig genom datorn, mobilen och alla typer av plattor. Ordet padda har fått en helt ny betydelse, inte tänker många på djuret när vi nämner ordet padda längre. Mycket kretsar kring det vi läser, ser och skriver i den där kantiga saken. Jag är själv inte mycket bättre då det plingar och aviseringarna från både jobb- och privata mail, där mycket består av sådant som jag är totalt ointresserad av eftersom alla verkar hitta våra e-postadresser på något förunderligt sätt. Sedan tillkommer ju alla sociala medier som vi är medlemmar i. Vädret vill också berätta hur det ser ut utanför mitt fönster, det som jag tidigare kollade genom fönstret och såg och var nöjd med. Uppdateringarna och för att inte tala om sms, Messenger och WhatsApp, till och med där har reklamen hittat oss. Ja, jag känner mig less ibland på allt detta och funderar, – är det så här jag vill ha det? Nej, men har i alla fall lärt mig att stänga av ljudet på kvällarna, vilket innebär att det inte alltid kommer på förrän senare under dagen när jag upptäcker att det varit ovanligt tyst i telefon.
Idag är jag kluven över allt detta, hur vi får vår information och den kastas rakt i ansiktet när vi öppnar en app oavsett om vi vill eller inte. I gårkväll öppnade jag mitt FB och läser, något som jag läser om och om igen utan att riktigt förstå vad jag läser, -är det sant? Hur ska jag berätta för sambo, som inte har FB, att en av hans fina vänner har dött? Det kan han ju inte ha gjort, han var så ung och de hade alltid sina långa telefonsamtal med mycket skratt och minnen. När Kalle ringde visste jag alltid att nu skulle Åke inte vara tillgänglig på minst en timme och ibland längre. Han finns inte längre och jag får inte heller läsa hans kluriga kommentarer eller se hans ofta roliga och tänkvärda inlägg. Många frågor uppstår, ingen du kan fråga som när du får ett telefonsamtal och någon berättar. Samtidigt så vet jag inte hur vi skulle fått reda på detta om inte han och jag varit vänner på FB, finns ingen släkt eller annat som ringer och berättar. I förra veckan sa jag, -så ”länge sedan” du pratat med Kalle och nu sitter vi här och han kommer inte längre att berätta några roliga historier eller dra något annat som får Åke att skratta högt. Den där resan till Trollhättan blir inte heller av, inte heller besöket hos oss uppe i norr.
Apropå kantigt så tänker jag att vi måste bli mindre kantiga i vårt sätt att vara, göra de där besöken, ha den där kontakten och fundera över varför vi inte tar oss tid.
Min egen kantighet blir genom de två första en tanke kring det jag skrivit om ovan och de övriga hade jag valt innan jag fick denna text i huvudet och med lite böjningar av kantig, men väl så är det kantigt.
Dagens långa inlägg kom till genom de tankar jag fick under gårdagen och som jag också funderat på ganska mycket, men inte gjort mycket åt.
Veckans tema – kantigt– hos Gems weekly photochallenge. Kika in där så hittar du fler kantiga bidrag hos andra deltagare.
Ha det bra där ute och var rädd om er själv och varandra
Anne-Mari
Fin tolkning av tema. Litt annerledes.
Takk for koseleg kommentar på mitt innlegg.
Helsing Anne-Mari
MargaretaG
Reklamen från norr säger ju, -jag kommer från Norrland och är lite eljest. =)
Helen
Mycket tänkvärt inlägg och jag håller helt med dig, vi borde verkligen försöka vara mindre kantiga. Allt behöver inte vara perfekt för att man ska kunna bjuda in någon på lite fika eller varför inte en vanlig vardagsmiddag. Att mötas öga mot öga och få se och interagera med människor utanför den kantiga, digitala världen borde verkligen bli mer prioriterat. Här har jag mycket att tänka på.
MargaretaG
Perfektheten är vi nog många som har hemifrån, det klinisk städade hemmet. Nu föll jag en bit från moderträdet men har en annan pedanthet som kan vara jobbig ibland. Och när jag nu tittar ut över mitt kontor så inser jag att det är dags för lite fri yta. Men att mötas IRL (ett ord som vi lärt oss (jag) att använda i tid och otid) är oerhört viktigt och hur ska vi kunna fota om vi inte tar oss utanför detta. =)
kajsalisasblogg
Tänkvärd text Stenröset med den röda spetsen var kul.
MargaretaG
Det är uppe på ett berg som ligger i Luleå och består i princip endast av dessa stenar ju högre upp man kommer – så känns det i alla fall.
byblixtra
Vackra bilder och tänkvärda ord. Det fina är att elektroniken har knappar för avstängning så man kan slippa höra plinget om man vill.
MargaretaG
Så är det, men om man inte svarar på en gång idag så … =) Jag stänger av ganska ofta sedan glömmer jag slå på.
Stare Ström
Fina funderingar och kantiga bilder.
MargaretaG
Tack, ibland behöver mycket komma ut. =)
Ingrid Käfling (@Musikanta2)
Fint och tänkvärt inlägg. Jag som är pensionär är tacksam för t.ex. Facebook där jag kan följa mina barn och barnbarn i sina förehavande. Och när vi skippade vår fasta telefon och bara har kvar våra mobiltelefoner, Kent och jag, var det en klar fördel att jag slapp att svara när samtalen var till honom. Att skicka ett sms när man inte vet var någon befinner sig eller om det passar att ringa upp, är ju också bekvämt. För det mesta får man ju svar omedelbart också. Jag har faktiskt blivit mycket mindre kantig med åren och retar mig nästan aldrig på något eller någon som man kunde göra förr.
Ingrid
MargaretaG
Ja, jag är ju inte pensionär men nästan kan jag känna mig ibland då jag har mitt jobb hemma för tillfället och då kan dessa pauser vara bra.
"LillaSyster"
Håller med dig det blir kantigare hela tiden. Var man än är så håller folk på med sina mobiler. Det är dagens snuttefilt för många. Att leva uppkopplad hela tiden kan inte vara nyttigt. Småbarn med dålig språkförståelse inte så lustigt när föräldrar är upptagna med de socialamedierna, för att kolla senaste plinget. Du har tagit veckans tema till en ny nivå denna veckan – tack för att du lyfter det
Så sorgligt med vännen som gått bort.
Kram
MargaretaG
När jag bytte telefon sist så tog jag bort bland annat jobbmailen från telefonen annars blir det ett stressmoment när jag är ”ledig” eller långt från datorn så jag ändå inte kan göra det som krävs. Sedan alla aviseringar som plingade i tid och otid, de är nu också borta, de flesta i alla fall. Ja, det känns fortfarande overkligt trots att vi inte träffats på mycket länge, men samtalen saknar jag.
paulamerio
Vilket tänkvärt och fint inlägg. När någon i bekantskapskretsen blir sjuk eller går bort ställs allt på ända, och jag har haft samma upplevelse som du nyligen, en väninna som blivit allvarligt sjuk och jag visste ingenting. Utan sociala medier hade jag inte ens saknat henne på länge för trots att vi var bästa vänner var det inte så många gånger varje år som vi höll kontakt. Men när vi träffades var det som igår…såna vänner har man inte många i livet. Jag beklagar sorgen…Och för min egen del hoppas jag att min väninna repar sig och blir frisk igen, eller i alla fall bättre. Visst är det både bra och dåligt med vårt informationssamhälle, och jag är kanske mer benägen att säga att det finns mycket nackdelar som visar sig först efter lång tid…
Nu önskar jag en fridefull tredje advent , stäng av allt som stör och låt dig bara koppla av i sinnet
MargaretaG
Tack och ibland behöver vi berätta utan att berätta för mycket, farstun måste finnas kvar någonstans. Håller med dig om alla sociala medier, på gott och ont och tyvärr är det mycket ont.
Violen på Brandholmen
Tänkvärda ord och fina bilder om kantigheter!
Ha en fin helg!
MargaretaG
Tack och helgen blir säkert bra, åtminstone i lugnets tecken med tanke på kylan och sambons förkylning har vi fått hoppa över eftermiddagens dansuppvisning ”Tummelisa” – tråkigt men så är det ibland och vi vill ju inte smitta ner.