It’s all about me

Det var texten på inbjudan till Ted’s dop som jag fick äran att utforma, eller …

It's all about me

Sanningen var nog att föräldrarna utformade och jag gjorde som de sa, från bilder till vilka fonter som skulle användas. Här är det starka viljor och de visste vad de ville ha, inga gulliga ljuva pastellfärger i små lätta moln -även om de kan anas någonstans där i bakgrunden.

Dopet i början av mars gick bra och det var också slutet av våra fina nära stunder tillsammans, för helt plötsligt kom ett svart tungt moln över oss och greppade tag i allas våra liv med en stadig hand. Det låste oss med ett stort hänglås som idag känns omöjligt att låsa upp. Jag gråter inombords och ju mer jag gråter desto större griper det tag om mig, järnhanden som säger stopp hit men inte längre. Ditt liv är inte ditt längre utan Covid-19 har tagit över och kommer så att göra en period framöver. Jag hatar, hatar verkligen denna Coronapandemi som tagit oss alla på sängen och kastat omkull alla planer och all vår längtan efter det som skulle ske. Längtan finns kvar men inte densamma som vi hade för några månader sedan. Nu handlar vår längtan om något så enkelt som att en dag få krama våra nära, att resa och att besöka dem inne i deras hem. Att bara så självklart igen få mötas i nära relationer utan rädslan och oron över det tunga svarta molnet. Det är inte bara Ted jag saknar utan alla mina nära från Ted’s underbara storasyster till alla vuxna som jag normalt träffar – mina söner, min svärdotter, sambons syskon, mina fotovänner och icke fotograferande vänner samt alla ni andra.

Jag längtar så det gör ont och att försöka lindra smärtan är svårt då den sitter hårt fast inne i huvudet och inte vill släppa. Varje dag får jag bilder och filmer med Ted och det ska jag försöka göra något av. men när han lägger blicken med sina skarpa ögon på mig då …

Att vara ”fången” i sitt eget hem borde kunna ge kreativitet och tankar fyllda med idéer, men hos mig låste det sig och kan inte riktigt lösgöra mig. Vi åkte till stugan (i samma region) i fredags, igår, men här blev vädret inte som jag hoppades. Tänkte mig en helg att åka runt med kameran och kanske hitta något men det är bara blött, grått och tråkigt ute. Bastu, god mat och dryck med elden sprakande i bakgrunden, det får duga så länge.

*

Känner att kanske … mest troligt … kan det bli en hel del bilder och medföljande text nu när vi är där vi är. Motivet kanske inte varierar alltför mycket men lite annat kan jag kanske fundera över och har fotat lite det senaste året i alla fall, även om inte kameran gått varm.

Ha en fin dag skriver jag till dig som av någon anledning råkar läsa detta, de flesta har väl glömt mig och jag får väl ge mig själv ut på en tur och se om ni finns kvar. Kram …

Livet som farmor, …

posted in: Familjeboken | 2

har precis påbörjats och det blev en riktig överraskning känslomässigt. Det har absolut inte varit som jag tänkt mig. Det är helt fantastiskt, något underbart stort. Det räcker med att få se en bild eller film på honom för att känslorna börjar röra sig uppåt mot tårkanalerna, lyckokänslan infinner sig.
Familjeboken blir min minnenas bok och framtidens. Det är mina sidor för att dokumentera medan jag kommer ihåg. Familjen blir stor när vi blandar från förr och nu, var det började vet jag inte men idén kom absolut fram sedan Ted föddes. Ted drygt tre månader idag och på lördag har vi dop. Idag är jag förärad med två underbara, Aurora och Ted. Den förstnämnda en fantastisk tjej som inte är mitt barnbarn men så nära ändå, bonus kallar en del det och visst är hon en fantastisk bonus som kom in i mitt liv för några år sedan, nu åtta år. Aurora har jag skrivit om och porträtterat tidigare, en tjej som nu blivit storasyster i den här familjen. En stor förändring även för henne.

Mitt skrivande tog verkligen helt stopp sedan jag avslutat min kurs i kreativt skrivande, vad hände egentligen? Jag vet inte men kan kanske skylla på att det varit mycket under en lång tid. Slutet av året blev jag farmor och en dryg månad senare dog min mor. En älskad mor och absolut inte väntat, sambo hittade henne i lägenheten och dödsorsaken kommer vi nog aldrig att få veta. Förhoppningsvis har det gått fort och hon har inte behövt lida, kära mor. Begravningen i stillhet var fin med endast de absolut närmsta, precis som hon velat. Nu har vi tömt och städat ur hennes bostad och tillåts nu koncentrera oss på sorgen som finns där och måste i lugn och ro få bearbetas hos oss alla. Någon vecka efter att min mor avled, dog också pojkarnas farfar.

Det är kanske sådant här som gör att vi börjar fundera mer och ge oss tid till sådant som att livet ska levas nu och inte sen.