En kortare utflykt, …

posted in: bild | 3

till Piteå under gårdagen. Anledningen var inte helt förvånande den här unge mannen. Han kan få oss att åka vart som helst, bara det blir bra för honom … till och med till Piteå. ;=)

*

Jag hittade ju en stol på en säljsida för retro, antikviteter mm i Norrbotten. Stolen som jag verkligen önskat mig, utan att söka, och där dök den bara upp. Jag vann budgivningen så det blev Piteå nästa.

Så snälla Coronapandemi och Covid-19 …

Jag hade själv en sådan som liten och mina barn hade hos mormor … sedan vet jag inte var den tog vägen men så glad att jag hittade denna. Visst är den läcker och så användningsbar.

Behövde en ny stol – nostalgi

*

Efter att stolen hämtats kändes det inte som att vi hade fått nog av Piteå men vart skulle vi åka – det slutade i alla fall med det säkra kortet, Öjeby kyrkstad. Själv är jag uppvuxen i ett världsarv (var inte det under min uppväxt) med Sveriges största kyrkstad, även om jag kallar den kyrkby. I alla fall tog vi en ganska snabb arktitekturtur runt i denna kulturhistoria. Vill du läsa mer om två kyrkstäder i Norrbotten så hittar du det här – Världsarvet Gammelstad och Öjeby kyrkstad

Här skulle jag kunna gå runt en hel dag och fundera ut nya bilder genom nya perspektiv och bara ta det lugnt. Så det hoppas jag nu att vi fototjejer kan göra under året. Inte aktuellt nu då det skulle innebära, ingen samåkning och kan kännas lite tråkigt förutom dumt. Så vi avvaktar till hösten och ser vad som händer.

Så snälla Coronapandemi och Covid-19 …

I Öjeby kyrkstad kan du hitta mycket nytt av det gamla, mycket spännande för ögonen genom kameralinsen.
Kom ihåg att klicka på bilderna för att se hela och genom hela galleriet.

*

Trots att dagarna är ganska enahanda så känns det som att tiden rusar fortare än någonsin, går inte riktigt ihop för mig men så är det. Imorgon måste uppstigningen ske betydligt tidigare än de senaste veckorna, ska vara i Boden och sköta Ted utomhus på avstånd, hur nu det ska gå, ungefär en timme då sonen ska på ett möte och jag tyckte väl det var onödigt att ta med honom – smart drag av mig =)

*

För att klara av livet behövs ibland en paus från densamma. En dag utan tankar, önskar gå in i ett tomt rum där hjärnan stannar utanför.

-Okänd-

När det inte händer speciellt mycket, …

posted in: bild | 4

och fantasin inte riktigt sitter där den ska, vad ska jag då skriva om förutom det som hela tiden finns i mitt huvud -covid-19.

Tulpaner, tulpaner och mera tulpaner. Vårens blomma enligt många men då våren inte kommit hit, enligt mig, kan jag njuta av tulpanerna då och känna doften av vår? Ja, jag kan njuta men någon större doft känner jag inte från dem -har aldrig gjort.

Ofta när jag köper tulpaner, ja jag får köpa dem själv, är det i syfte att fota men numera hinner de vissna och så var den stunden med nära fotande i tulpanerna borta. Men inte denna gång, jag hann och hade frångått standardtulpanen då jag hittade en variation av modeller (arter/sorter heter det kanske). Den andra bilden kan kännas lite Corona, -jag vill så gärna ta på dig, hålla om dig men vågar inte riktigt komma så nära.

Vi påminns om det hela tiden. är det inte i bild så kanske det dyker upp en broschyr i brevlådan med påminnelser. Idag kom det en sådan, som jag ser är ett samarbete mellan tre aktörer i länet (något positivt i allt elände, samarbete), Regionen, Länsstyrelsen och Stiftet. Åt Stiftet har jag haft ett konsultuppdrag under många år och har stor tilltro till dem, kul att de får vara med.

En hälsoguide med flera riktlinjer och vad vi bör tänka på, i alla fall om 70-strecket har passerats (inte än) eller en riskgrupp (jag kanske till viss del men sambo absolut) . Det finns telefonnummer att ringa om jag är ledsen eller bara behöver prata med någon. Vem behöver inte prata i dessa tider eller är ledsen över situationen vi befinner oss i? Sedan finns det andra viktiga nummer för personer som kanske befinner sig i värre omständigheter på grund av för mycket ”ledighet” i nära relationer och andra problem som kan uppstå. Det är ungefär som på semestern när människor får för mycket ledig tid tillsammans, men nu är den påtvingad.

Genom fönstret kan jag se att det ser ut som ett riktigt Coronaväder igen, grått, blött och trist. Ungefär som det sett ut hela helgen. Det är tur att jag har några gröna växter som tar bort en del av min utsikt.

Vad har jag mer gjort idag? Jag har skickat in min deklaration, i sista stund som alltid. Jag har pratat i telefonen, jag har fått plingande ljud på WhatsUp med bilder på Ted. Vilket härligt spännande liv man lever just nu, men vänta det plingade i telefonen … en film på Ted -yes nu är dagen räddad igen.

Valborgsmässoafton firade vi i alla fall så här, sambo fick skjuta barnvagn (spermatrunk, som han kallar det) och Ted visade lite blygsamhet. En promenadtur i Boden med omnejd, vi för nöja oss med detta just nu. Så jag avslutar väl med det vanligaste motivet just nu och denna gång är det jag själv som tagit bilderna

*

Hej och hej, det gick ju bra det här.

It’s all about me

Det var texten på inbjudan till Ted’s dop som jag fick äran att utforma, eller …

It's all about me

Sanningen var nog att föräldrarna utformade och jag gjorde som de sa, från bilder till vilka fonter som skulle användas. Här är det starka viljor och de visste vad de ville ha, inga gulliga ljuva pastellfärger i små lätta moln -även om de kan anas någonstans där i bakgrunden.

Dopet i början av mars gick bra och det var också slutet av våra fina nära stunder tillsammans, för helt plötsligt kom ett svart tungt moln över oss och greppade tag i allas våra liv med en stadig hand. Det låste oss med ett stort hänglås som idag känns omöjligt att låsa upp. Jag gråter inombords och ju mer jag gråter desto större griper det tag om mig, järnhanden som säger stopp hit men inte längre. Ditt liv är inte ditt längre utan Covid-19 har tagit över och kommer så att göra en period framöver. Jag hatar, hatar verkligen denna Coronapandemi som tagit oss alla på sängen och kastat omkull alla planer och all vår längtan efter det som skulle ske. Längtan finns kvar men inte densamma som vi hade för några månader sedan. Nu handlar vår längtan om något så enkelt som att en dag få krama våra nära, att resa och att besöka dem inne i deras hem. Att bara så självklart igen få mötas i nära relationer utan rädslan och oron över det tunga svarta molnet. Det är inte bara Ted jag saknar utan alla mina nära från Ted’s underbara storasyster till alla vuxna som jag normalt träffar – mina söner, min svärdotter, sambons syskon, mina fotovänner och icke fotograferande vänner samt alla ni andra.

Jag längtar så det gör ont och att försöka lindra smärtan är svårt då den sitter hårt fast inne i huvudet och inte vill släppa. Varje dag får jag bilder och filmer med Ted och det ska jag försöka göra något av. men när han lägger blicken med sina skarpa ögon på mig då …

Att vara ”fången” i sitt eget hem borde kunna ge kreativitet och tankar fyllda med idéer, men hos mig låste det sig och kan inte riktigt lösgöra mig. Vi åkte till stugan (i samma region) i fredags, igår, men här blev vädret inte som jag hoppades. Tänkte mig en helg att åka runt med kameran och kanske hitta något men det är bara blött, grått och tråkigt ute. Bastu, god mat och dryck med elden sprakande i bakgrunden, det får duga så länge.

*

Känner att kanske … mest troligt … kan det bli en hel del bilder och medföljande text nu när vi är där vi är. Motivet kanske inte varierar alltför mycket men lite annat kan jag kanske fundera över och har fotat lite det senaste året i alla fall, även om inte kameran gått varm.

Ha en fin dag skriver jag till dig som av någon anledning råkar läsa detta, de flesta har väl glömt mig och jag får väl ge mig själv ut på en tur och se om ni finns kvar. Kram …

Livet som farmor, …

posted in: Familjeboken | 2

har precis påbörjats och det blev en riktig överraskning känslomässigt. Det har absolut inte varit som jag tänkt mig. Det är helt fantastiskt, något underbart stort. Det räcker med att få se en bild eller film på honom för att känslorna börjar röra sig uppåt mot tårkanalerna, lyckokänslan infinner sig.
Familjeboken blir min minnenas bok och framtidens. Det är mina sidor för att dokumentera medan jag kommer ihåg. Familjen blir stor när vi blandar från förr och nu, var det började vet jag inte men idén kom absolut fram sedan Ted föddes. Ted drygt tre månader idag och på lördag har vi dop. Idag är jag förärad med två underbara, Aurora och Ted. Den förstnämnda en fantastisk tjej som inte är mitt barnbarn men så nära ändå, bonus kallar en del det och visst är hon en fantastisk bonus som kom in i mitt liv för några år sedan, nu åtta år. Aurora har jag skrivit om och porträtterat tidigare, en tjej som nu blivit storasyster i den här familjen. En stor förändring även för henne.

Mitt skrivande tog verkligen helt stopp sedan jag avslutat min kurs i kreativt skrivande, vad hände egentligen? Jag vet inte men kan kanske skylla på att det varit mycket under en lång tid. Slutet av året blev jag farmor och en dryg månad senare dog min mor. En älskad mor och absolut inte väntat, sambo hittade henne i lägenheten och dödsorsaken kommer vi nog aldrig att få veta. Förhoppningsvis har det gått fort och hon har inte behövt lida, kära mor. Begravningen i stillhet var fin med endast de absolut närmsta, precis som hon velat. Nu har vi tömt och städat ur hennes bostad och tillåts nu koncentrera oss på sorgen som finns där och måste i lugn och ro få bearbetas hos oss alla. Någon vecka efter att min mor avled, dog också pojkarnas farfar.

Det är kanske sådant här som gör att vi börjar fundera mer och ge oss tid till sådant som att livet ska levas nu och inte sen.