Ljuset, solen och värmen …

posted in: bild | 0

har även anlänt till oss i Norrbotten och kan se på väderkartan att ett flertal platser i norr haft den högsta temperaturen, vilket gläder oss som verkligen inte varit glada över vädret och våren som aldrig riktigt kom. Nu kan vi kanske säga att det är försommar här, ca +25 idag och det ser ut att fortsätta åtminstone någon dag.

Idag tog jag mig ut i skogen, till en plats där jag som barn en gång var. Blåvingarna, var väl något inom scouterna för oss yngre om jag inte kommer ihåg fel eller så var det något könsdiskriminerande som vi inte funderade så mycket över på den tiden. I alla fall fanns det en scoutstuga där vi var på läger och min grupp hette ”Tjädern”. Kommer också ihåg någon stor kista där vi hade våra grejer i, vet inte vad men något skogligt skulle jag tro och där det stod Tjädern på.

*

Fler sådana här dagar och även jag kommer att börja njuta av livet. Visst njuter jag av livet men kanske inte alltid över klimatet i norr. Nu har även jag slängt långkalsongerna …

*

I förra veckan träffades jag och mina fotovänner i fotoklubben ”Blickpunkten – med bilden i fokus” efter ett långt uppehåll i Coronatider. Nu kunde vi vara ute (och hålla avstånd) för att ta en gemensam fotopromenad genom stan med bland annat fem olika teman och avslut hemma hos Ewa med trevlig gemenskap, gott fika och självklart den gemensamma gruppbilden. Det här året har vi verkligen fått pausa vår grupp och vår årliga terminsavslutning kommer alldeles för fort. Men vi hade i alla fall haft tur med vädret, vilket vi tidigare oftast inte har haft så nu ser jag fram mot att väderguden följer med oss i nästa vecka. Självklart kunde inte jag låta bli att få med något som exploderar just nu, växtligheten.

Många bilder av byggnader blev det, kul att avbilda något som inte är helt vanligt i mina arkiv, eller så är det.

*

Förutom det, någon promenad i närområdet och ett område som jag egentligen aldrig utforskat men inser att det finns.

Varför går jag omkring och fotar hus i Luleå? Det hade jag nog inte gjort utan vår fotoklubb, vi bestämde redan 2019 att vi skulle fota vårt Luleå som en del av de fotouteman vi utsätter oss för och för mig är det verkligen en utmaning, fota byggnader har verkligen inte varit min grej men det är ganska kul och det är något jag ser som blir intressant, skuggorna och ljuset men även små detaljer som gör att jag stannar upp. Inte alltid de vackraste men någonting finns där. Givetvis kan jag inte låta bli om jag ser något annat.

En massa bilder blev det i detta inlägg och nu väntar jag bara på att lusten till text också kommer igång.

Imorgon och på onsdag blir det inga byggnader, men bilder blir det … Misstänker att en viss Ted kommer att figurera nästa gång jag gör avtryck här. =) Förhoppningsvis också Aurora, men hon har ju skola än så länge och mina två dagar med Ted kommer att pågå under förmiddagarna. Nu längtar jag verkligen till morgondagen och kram till er alla där ute – var rädd om er och umgås gärna men med avstånd.

En kortare utflykt, …

posted in: bild | 3

till Piteå under gårdagen. Anledningen var inte helt förvånande den här unge mannen. Han kan få oss att åka vart som helst, bara det blir bra för honom … till och med till Piteå. ;=)

*

Jag hittade ju en stol på en säljsida för retro, antikviteter mm i Norrbotten. Stolen som jag verkligen önskat mig, utan att söka, och där dök den bara upp. Jag vann budgivningen så det blev Piteå nästa.

Så snälla Coronapandemi och Covid-19 …

Jag hade själv en sådan som liten och mina barn hade hos mormor … sedan vet jag inte var den tog vägen men så glad att jag hittade denna. Visst är den läcker och så användningsbar.

Behövde en ny stol – nostalgi

*

Efter att stolen hämtats kändes det inte som att vi hade fått nog av Piteå men vart skulle vi åka – det slutade i alla fall med det säkra kortet, Öjeby kyrkstad. Själv är jag uppvuxen i ett världsarv (var inte det under min uppväxt) med Sveriges största kyrkstad, även om jag kallar den kyrkby. I alla fall tog vi en ganska snabb arktitekturtur runt i denna kulturhistoria. Vill du läsa mer om två kyrkstäder i Norrbotten så hittar du det här – Världsarvet Gammelstad och Öjeby kyrkstad

Här skulle jag kunna gå runt en hel dag och fundera ut nya bilder genom nya perspektiv och bara ta det lugnt. Så det hoppas jag nu att vi fototjejer kan göra under året. Inte aktuellt nu då det skulle innebära, ingen samåkning och kan kännas lite tråkigt förutom dumt. Så vi avvaktar till hösten och ser vad som händer.

Så snälla Coronapandemi och Covid-19 …

I Öjeby kyrkstad kan du hitta mycket nytt av det gamla, mycket spännande för ögonen genom kameralinsen.
Kom ihåg att klicka på bilderna för att se hela och genom hela galleriet.

*

Trots att dagarna är ganska enahanda så känns det som att tiden rusar fortare än någonsin, går inte riktigt ihop för mig men så är det. Imorgon måste uppstigningen ske betydligt tidigare än de senaste veckorna, ska vara i Boden och sköta Ted utomhus på avstånd, hur nu det ska gå, ungefär en timme då sonen ska på ett möte och jag tyckte väl det var onödigt att ta med honom – smart drag av mig =)

*

För att klara av livet behövs ibland en paus från densamma. En dag utan tankar, önskar gå in i ett tomt rum där hjärnan stannar utanför.

-Okänd-

När det inte händer speciellt mycket, …

posted in: bild | 4

och fantasin inte riktigt sitter där den ska, vad ska jag då skriva om förutom det som hela tiden finns i mitt huvud -covid-19.

Tulpaner, tulpaner och mera tulpaner. Vårens blomma enligt många men då våren inte kommit hit, enligt mig, kan jag njuta av tulpanerna då och känna doften av vår? Ja, jag kan njuta men någon större doft känner jag inte från dem -har aldrig gjort.

Ofta när jag köper tulpaner, ja jag får köpa dem själv, är det i syfte att fota men numera hinner de vissna och så var den stunden med nära fotande i tulpanerna borta. Men inte denna gång, jag hann och hade frångått standardtulpanen då jag hittade en variation av modeller (arter/sorter heter det kanske). Den andra bilden kan kännas lite Corona, -jag vill så gärna ta på dig, hålla om dig men vågar inte riktigt komma så nära.

Vi påminns om det hela tiden. är det inte i bild så kanske det dyker upp en broschyr i brevlådan med påminnelser. Idag kom det en sådan, som jag ser är ett samarbete mellan tre aktörer i länet (något positivt i allt elände, samarbete), Regionen, Länsstyrelsen och Stiftet. Åt Stiftet har jag haft ett konsultuppdrag under många år och har stor tilltro till dem, kul att de får vara med.

En hälsoguide med flera riktlinjer och vad vi bör tänka på, i alla fall om 70-strecket har passerats (inte än) eller en riskgrupp (jag kanske till viss del men sambo absolut) . Det finns telefonnummer att ringa om jag är ledsen eller bara behöver prata med någon. Vem behöver inte prata i dessa tider eller är ledsen över situationen vi befinner oss i? Sedan finns det andra viktiga nummer för personer som kanske befinner sig i värre omständigheter på grund av för mycket ”ledighet” i nära relationer och andra problem som kan uppstå. Det är ungefär som på semestern när människor får för mycket ledig tid tillsammans, men nu är den påtvingad.

Genom fönstret kan jag se att det ser ut som ett riktigt Coronaväder igen, grått, blött och trist. Ungefär som det sett ut hela helgen. Det är tur att jag har några gröna växter som tar bort en del av min utsikt.

Vad har jag mer gjort idag? Jag har skickat in min deklaration, i sista stund som alltid. Jag har pratat i telefonen, jag har fått plingande ljud på WhatsUp med bilder på Ted. Vilket härligt spännande liv man lever just nu, men vänta det plingade i telefonen … en film på Ted -yes nu är dagen räddad igen.

Valborgsmässoafton firade vi i alla fall så här, sambo fick skjuta barnvagn (spermatrunk, som han kallar det) och Ted visade lite blygsamhet. En promenadtur i Boden med omnejd, vi för nöja oss med detta just nu. Så jag avslutar väl med det vanligaste motivet just nu och denna gång är det jag själv som tagit bilderna

*

Hej och hej, det gick ju bra det här.

It’s all about me

Det var texten på inbjudan till Ted’s dop som jag fick äran att utforma, eller …

It's all about me

Sanningen var nog att föräldrarna utformade och jag gjorde som de sa, från bilder till vilka fonter som skulle användas. Här är det starka viljor och de visste vad de ville ha, inga gulliga ljuva pastellfärger i små lätta moln -även om de kan anas någonstans där i bakgrunden.

Dopet i början av mars gick bra och det var också slutet av våra fina nära stunder tillsammans, för helt plötsligt kom ett svart tungt moln över oss och greppade tag i allas våra liv med en stadig hand. Det låste oss med ett stort hänglås som idag känns omöjligt att låsa upp. Jag gråter inombords och ju mer jag gråter desto större griper det tag om mig, järnhanden som säger stopp hit men inte längre. Ditt liv är inte ditt längre utan Covid-19 har tagit över och kommer så att göra en period framöver. Jag hatar, hatar verkligen denna Coronapandemi som tagit oss alla på sängen och kastat omkull alla planer och all vår längtan efter det som skulle ske. Längtan finns kvar men inte densamma som vi hade för några månader sedan. Nu handlar vår längtan om något så enkelt som att en dag få krama våra nära, att resa och att besöka dem inne i deras hem. Att bara så självklart igen få mötas i nära relationer utan rädslan och oron över det tunga svarta molnet. Det är inte bara Ted jag saknar utan alla mina nära från Ted’s underbara storasyster till alla vuxna som jag normalt träffar – mina söner, min svärdotter, sambons syskon, mina fotovänner och icke fotograferande vänner samt alla ni andra.

Jag längtar så det gör ont och att försöka lindra smärtan är svårt då den sitter hårt fast inne i huvudet och inte vill släppa. Varje dag får jag bilder och filmer med Ted och det ska jag försöka göra något av. men när han lägger blicken med sina skarpa ögon på mig då …

Att vara ”fången” i sitt eget hem borde kunna ge kreativitet och tankar fyllda med idéer, men hos mig låste det sig och kan inte riktigt lösgöra mig. Vi åkte till stugan (i samma region) i fredags, igår, men här blev vädret inte som jag hoppades. Tänkte mig en helg att åka runt med kameran och kanske hitta något men det är bara blött, grått och tråkigt ute. Bastu, god mat och dryck med elden sprakande i bakgrunden, det får duga så länge.

*

Känner att kanske … mest troligt … kan det bli en hel del bilder och medföljande text nu när vi är där vi är. Motivet kanske inte varierar alltför mycket men lite annat kan jag kanske fundera över och har fotat lite det senaste året i alla fall, även om inte kameran gått varm.

Ha en fin dag skriver jag till dig som av någon anledning råkar läsa detta, de flesta har väl glömt mig och jag får väl ge mig själv ut på en tur och se om ni finns kvar. Kram …

En aning abstrakt

posted in: bild | 0

lockar mig för tillfället. Det är kul och spännande att försöka sig på nya tekniker och att få fram bilder genom avsiktliga kamerarörelser, det är spännande. Att sedan försöka få till något som känns okej är inte lätt. Det mesta kasseras och även om jag inte nått så långt får jag ändå vara nöjd med några av mina alster. Ibland sätter jag ihop två bilder och tar fram det jag vill ha medan andra bilder blir lite eljest genom att bara vara.

Första gången jag egentligen kom i kontakt med rörelseoskärpa var för många år sedan när äldsta sonen var på besök i stugan vi hade tidigare och han lånade min kamera för att ta några spännande bilder. Då fattade jag ingenting hur han gjorde, men gillade dem skarpt. Sedan har jag väl testat en del genom åren men för några månader läste jag om en engelsk fotograf som även visade på Youtube hur han arbetade. Jag blev så fascinerad av bilderna och försöker nu lite då och då … men mycket träd blir det. Har i alla fall även grävt fram några tidigare försök och känner att någonstans så kan detta vara en del av mig. Här kan jag fota landskapet på ett annat sätt, det gillas av mig. Jag får jobba och tänka lite mer när jag fotar detta. Det är inget jag bara går ut och gör, allt passar kanske inte eller sanningen är att jag inte hittat fram till allt. Det är som med makro, du har inte bara bilden där framför dig, mycket trixande och gör om och gör rätt.

Som vi alla vet är fotografering inte det minsta äkta. Det är en illusion av verkligheten med vilken vi skapar vår egen privata värld.

-Arnold Newman (1918-)

Fler bilder i kategorin hittar du här -Fotokonst(igt)

I två länder längs torneälven

Luleå – Keräsjoki – Taavolagården – Kukkolaforsen – Karungi järnvägsstation – Hietaniemi – Luppioberget – Övertorneå – Kuurajärvi – Jänkisjärvi – Räv över vägen – Hanhivittiko – Renar på vägen – (Övertorneå – Ylitornio) – Kukkolankoski – Luleå ungefär så såg min resa ut under helgen tillsammans med mina fotovänner i ”Blickpunkten -med bilden i fokus”. Nedan har jag lagt ut lite bilder från våra olika stopp.


Keräsjoki


Taavolagården


Kukkolaforsen


Karungi järnvägsstation


Hietaniemi


Luppioberget


Kuurajärvi


Hanhinvittikko


Renar på vägen


Kukkolankoski


Sista stoppet blev vid Ikea för toalettbesök sedan längs en regnig E4 mot Luleå. Trött och glad hemma och där väntade en värmande viltköttgryta. Ibland blir helgerna bara så fina med fina vänner.

Bilderna ligger också i olika gallerier och för att se dem bättre klicka på en bild och fortsätt med hjälp av pilarna.

Inte tretiofyran, …

posted in: bild | 0

men väl tjugofemman för nu är det slut på gamla tider och nu ska hela rasket rivas. Närmare bestämt på Magasinsgatan i Luleå och då passade vi fototjejer på att ta några bilder innan allt är borta.

Mina bilder blev som det brukar, mest detaljer. Ett gammalt hus ganska centralt i Luleå där det bland annat rymts olika nykterhetsorganisationer som bland annat Länkarna under lång tid. Motsatsen verkade nu ha hittat dit, när vi såg flaskorna och skräpet som låg slängt runt omkring på innergården.

Nu ska det rivas och ytterligare ett antal gamla byggnader i Luleå kommun. I Luleå har det alltid rivits och byggts nytt istället för att rusta upp det gamla. Därför finns det inte kvar några gamla mysiga kvarter. Kanske därför jag verkligen gillar att komma till de där städerna och gamla bruksorterna där de bevarat det gamla.

Även om jag bott i kommunen hela mitt liv finns inte den där starka känslan för staden som borde vara min. Nu beror det inte på vilka byggnader vi har eller inte utan mer på något annat som jag inte kan ta på. En längtan någon annanstans , en orolig själ?

Nu kryper vintern och mörkret närmre och då är det dags för mig att gå i idé. Det finns starka anledningar till att jag fortfarande bor på den här breddgraden -min mor, mina barn. Tror nog att sambo skulle kunna röra på sig, men familjen är viktig och min mor har mig. Den här vintern blir kanske lite trevligare med tanke på vad som väntar i november. En liten bebis.

För tillfället sitter jag på ön och njuter av livet och den underbara luft som havet och hösten ger mig. En bastu och både själen och kroppen har fått sitt. I år har vi inte varit här ute så mycket och idag när vi kom ut kunde jag döpa om vår ö till ”Svampön” eller Sienisaari på finska.

Men – det har börjat att regna. Hoppas i alla fall att det har slutat till jag om några timmar ska njuta av luften på trappan med en kopp morgonkaffe.

”Fotografering hjälper människor att se”

-Berenice Abbot-

Jakten på hösten

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

är ett årligt återkommande tema hos mig. Det beror mycket på att det är den årstid jag njuter av att gå i skogen, att vara nära naturen på ett sätt jag annars inte är. Och jag varken plockar svamp eller bär. Det finns det så många andra som är bättre än mig på att göra. Jag skäms inte ens för det.

Svampar i alla former och storlekar hamnar oftast i mitt kamerasikte och vad det beror på vet jag inte men något fascinerar mig. De vackraste är oftast inte ens speciellt nyttiga utan jag hittar de som svampplockarna ratar. Ovan har jag funnit en av de giftigaste som finns i Sverige, toppig giftspindling. Det visste jag inte men min ena son påpekade det när han såg bilderna -ja, han plockar svamp. Sedan är det ju den andra som är minst lika onyttig, röd flugsvamp.

Men jakten på hösten är en av de gånger då jag helst är ensam och kan känna doften av skogen och den friska luften ger mig energi. Oftast glömmer jag bort tid och rum till det gått några timmar. Sambo ringer, han låtsas som att det inte är något viktigt. Jag vet ju med tanke på min orienteringsförmåga -han är lite orolig att jag inte är där jag tror att jag är, alltså vilse. Det har hänt.

I år har min jakt inte riktigt kommit igång men som vanligt några svampar har hittats och kanske att jag hinner ta jakten vidare någon skön höstdag.

Det krävs mycket fantasi för att bli en bra fotograf. Du behöver mindre fantasi för att bli en målande konstnär, eftersom du kan uppfinna saker själv. Men när du fotograferar är allting ordinärt. Det kräver mycket övning för att se det extraordinära i det ordinära.

-David Bailey-

Du hittar även bilderna i galleriet – Nära växande – glöm inte att klicka på dem och se i större och rätt format.

Lite då och ibland, …

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

skriver jag några rader här. Egentligen borde jag skriva mer och kanske varje dag för inspirationen finns verkligen och speciellt vad gäller bilden och de som jag hittar i mina arkiv.

Fotandet är inte som förr. Då var det dagliga turer runt i det närområde jag befann mig i för tillfället och ibland lite längre. Idag – inga dagliga turer och inte heller längre bort. Jag har inte den drivkraften för tillfället. Däremot har jag hittat till mina arkiv bestående av tusentals bilder som jag knappt sett och det är underbart att rota i dessa mappar.

Jag önskar varje dag att dygnet hade mer än tjugofyra timmar samt att jag slapp alla andra måsten i livet. Sådana där oviktiga saker som att äta, jobba, vara lite social och se livet utanför datorskärmen. Nu kan jag också ångra att jag raderat lika många bilder, om inte mer. I veckan sökte jag en bild till jag insåg att de var en av de som åkte i radera utan att passera skräpkorgen, kvar fanns bara en simpel JPG-bild , lågupplöst och liten.

Det är egentligen inte något problem och inget att slösa mer energi på, men då för stunden kändes det irriterande. Det är bara att skaffa större hårddiskar och fortsätta ha oreda i alla bilder istället för att radera.

Det kommer inte att finnas många familjebilder i det digitala arkivet för mina närstående att spara den dagen jag inte finns längre. Däremot i det analoga albumen eller i skattkistorna kanske. Inte heller kommer de att finna några mängder av vackra landskapsbilder och stora vyer från resor och utflyktsmål jag gjort. Istället kommer de kanske att få gissa sig fram och fundera lite mer över, -hur tänkte hon här? Det är tydligen så jag alltid sett världen sedan jag blev digital.

Oerhört kul är det i alla fall att hitta dessa och sätta sig ner för att framkalla och se vad jag kan få fram av det som en gång var. Det tar tid för mig med varje bild även om jag kan vara ganska slarvig (lat kan det också kallas) Jag behöver fundera och testa mig fram med hur jag vill ha det. För att jag överhuvudtaget ska öppna den måste bilden ha det där som faller mig i smaken och att jag ser något, som kanske ingen annan gör, som är värt att fortsätta med. Jag har aldrig brytt mig vad andra tycker då det är mitt seende, även om en bildanalys av någon annan kan vara intressant. Jag lyssnar absolut och tar till mig av det jag själv inte sett eller tänkt på.

Det finns några personer som jag blir extra glad när de gillar en bild och det beror inte alltid på att de är kunniga i bildkonsten utan att personerna ofta ser något annat än det jag har tänkt på. Misstänker jag i alla fall.

I går eftermiddag såg jag ett program som heter ”Efter fem” och där pratade de om en man som bestämt sig för att besöka alla Starbucks caféer i hela världen. Någon räknade ut att han skulle få hålla på i drygt tjugo år till för att klara detta om han besökte ett om dagen. Det är väl ungefär vid den tidpunkten jag hunnit med någon promille för att hinna gå igenom samtliga arkivbilder, men då behövs absolut mer än en om dagen, snarare runt tio. Vilken slutsats kan jag dra av det? Ja, det är nog tur att jag raderat och ingen kommer någonsin att sakna dem, knappt heller de som finns kvar.

Bilderna jag lagt upp ovan är ett exempel på gamla arkivbilder. Gamla i den bemärkelsen att en bild idag är gammal imorgon och dessa har ungefär tio år på nacken, antikvitetsvärde kanske.

”Nyckeln är att fotografera det du är besatt av. Oavsett om det är skyskrapor eller händer. Föreställ dig en tom tavla, för det är vad du arbetar med, och fundera sedan ut vad du vill se där.”

-David LaChapelle-

Bilderna finns även i galleriet – Hett, hårt, mjukt och vått

Efter lite studiofoto, …

posted in: bild | 2

i torsdags var jag helt full av inspiration och tänkte blixt och ljus i allt jag såg. Att leka med ljuset och få det man vill är inte enkelt och speciellt inte för mig som knappt kan min externa blixt -för lite använd.

Igår hade jag riktig abstinens, men var fanns mina modeller? De lyste med sin frånvaro och sambon han drog iväg på fest. Man tager vad man haver, en lilja i knopp fick det bli. Fortsatte och det slutade även i en dubbelexponering och fick till bilden nedanför.

*

Liljan i knopp

*

Vad skulle bli nästa objekt att belysas? Maten ska inte lekas med fick jag lära mig i tidig ålder. Men finns det ingen modell tillgänglig så går det lika bra med vitlök. Vitlök är fotogeniska och de gnäller inte över att de inte blev bra på bilden utan allt får synas.

*

*

Ett något mindre färskt äpple hittade jag också som var villig att agera modell. En av våra ugglor här hemma skulle absolut vara med, se och lära -hen hade sin tvilling på sin vänstra sida men var betydligt mer lätthanterlig och propsade inte på att vara med i bild.

*

Här har jag lekt med texturer, konturer och starka skuggor för att få fram känslan av gammalt.

Bilderna finns i galleriet under FOTOKONST

Ett antal bilder blev det, hur kul som helst nu när jag kunde hålla till på balkongen i värmen och inte hade så långt till det som behövdes. Att bära med sig blixt och alla tillbehör när jag är ute känns alltid så jobbigt. Ja, jag är lite lat och vill att det ska vara så lätt som möjligt. Men sedan får det ta tid, timmarna springer iväg snabbt när jag börjar fotografera och även framkallningen tar tid.

Bilden är inte bara en bild och i en viss typ av bilder vill jag gärna hitta den rätta känslan. Landskapsbilder exempelvis är något jag inte fotar ofta men det händer och där vill jag inte förändra utan ge mer av det vackra jag sett. Däremot när det kommer till objekt och även en del makrobilder så tar skapandet i huvudet över. För mig ska det kännas tavla och inom mig finns det en konstnär, om än liten. Hon har gener som tyvärr inte helt fastnade utan tog en genväg till en av mina söner.

Enligt många rapporter är det läkande att vistas ute i skog och mark, behövdes nog ingen större undersökning för att vi normalbegåvade ska förstå det. Kombinationen av det och en kamera är något som verkligen ger mig själslig ro och ett skönt lugn. Ibland behövs inte ens skogen.

Igår kröp och halvlåg jag ute på balkongen i flera timmar för att sedan sätta mig ner och framkalla. Det var läkande, att ge sig i kast med något som du verkligen gillar och att sedan få skapa. Det blir inte alltid, oftast inte alls, som jag tänkt från början. Bilden skapas fram genom hur jag komponerar och förändrar ljuset för att sedan få framkalla.

Att skapa något, oavsett vad är stärkande och balsam för själen.

Rostig konst, …

posted in: Avsändare Margareta, bild | 2

eller konst av rost. Mina bilder behöver verkligen ligga till sig för att jag ska se och hitta det jag söker. Är inte säker på om de rostat i väntan på framkallning eller om de kanske var rostiga redan när de hamnade i minneskortet. Idag när jag såg dem så visste jag direkt att de där vill jag ha som tavlor hemma på väggen. Nu var det bara att övertala sambo också, vi har inte alltid samma seende på konst och icke konst. Men … de är läckra, sa han och det tar jag som helt klart godkänt.

Rostig konst eller konst av rost

Bildgalleri –Detaljer

Bara med konst kan man uttrycka det man inte begriper

Henrik Tikkanen (1924-1984)

Snart blommar liljorna, …

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

vilket är en glädje då det inte är mycket som brukar blomma hos mig. Jag är inte en speciellt omhändertagande person när det gäller våra blommor här hemma. Det är tur att jag har en sambo som har koll och ser när de behöver det där lilla extra. Däremot är jag duktig på att köpa hem nya. Oftast är tanken att fota och försöker hitta de mest kameravänliga. De faller oftast i glömska och hamnar relativt snabbt i det komposterbara. Dessa liljor har jag nu väntat på ett tag men såg idag hur vackra de är i knopp. De har kommit olika långt på väg till blomning och kanske att en av dem är redo imorgon. Fortsättning följer.

Liljorna i knopp

Nära växande – mitt bildgalleri för just det.

Allt kan bli en bra bild. Det gäller bara att se och hitta den – jag fotograferar oftast allt i huvudet och försöker sedan finna rätt.

Margareta G -2019

Jag fortsatte med mina liljeknoppar och fick fram några dubbelexponeringar

När huvudet säger ja, …

men kroppen säger nej. Då känns det underbart att jag har ett bildarkiv som ligger där och mognar. Min sortering pågår och har gjort så under en lång period. Jag överdriver nog inte om över hundratusen bilder har raderats, utan större eftertanke. Det var en gång en tid då det fotades många bilder på ett och samma objekt, utan att byta vinkel, utifall att. Tror att ett flertal fotografer känner igen sig. Idag är jag inte sådan, puh … Blir bilden inte bra så blir den inte, det kommer fler tillfällen -kanske.

Igår hamnade jag ett år tillbaka i tiden, nästan på dagen. Köpenhamn 2018 står det på mappen. Det var en resa jag gjorde tillsammans med Eva, en av mina fotovänner i vår fotoklubb. Insåg att där fanns det många bilder jag aldrig tittat närmre på och började fundera, -radera eller framkalla? Bestämde mig för att framkalla några och ska kanske ta itu med fler även om jag inte vet vad jag ska ha dem till.

De finns nu i mina gallerier och fortsätter med mina arkiv så länge kroppen säger nej. Att vara med i olika fototeman känns inte aktuellt för tillfället då jag känner att det hindrar mig i det jag själv vill med bilden många gånger. Friheten försvinner en aning och stressen som inte passar mig för tillfället.

Kameran är inte längre ett instrument att bibehålla; bilden är…

Berenice Abbot (1898-1991)

Det finns fler bilder från pride här – Mitt i vimlet.

En plats för stilla reflektioner

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

Endast ljudet av tystnaden. Ibland kan jag höra den ljumma vinden genom gräset och någon insekt som försöker irritera, men det går inte idag. Jag njuter, av solen, livet och människorna som finns med mig i tankarna. Sommaren går mot sitt slut men några veckor till kan vi njuta av ljuset. Mörkret har börjat falla nattetid och snart tar vi djupa sakta andetag för att andas in den friska höstluften. Livet är här och nu. Jag ska inte fundera på det kommande mörkret eller kylan som smyger på, den kommer i alla fall. Och det här mörkret kommer med ett ljus, mitt barnbarn.

Genom livet löper två parallella skalor, en på de vita tangenterna och en på de svarta.

-Anne Swärd ur boken kvinnligt