En aning abstrakt

posted in: bild | 0

lockar mig för tillfället. Det är kul och spännande att försöka sig på nya tekniker och att få fram bilder genom avsiktliga kamerarörelser, det är spännande. Att sedan försöka få till något som känns okej är inte lätt. Det mesta kasseras och även om jag inte nått så långt får jag ändå vara nöjd med några av mina alster. Ibland sätter jag ihop två bilder och tar fram det jag vill ha medan andra bilder blir lite eljest genom att bara vara.

Första gången jag egentligen kom i kontakt med rörelseoskärpa var för många år sedan när äldsta sonen var på besök i stugan vi hade tidigare och han lånade min kamera för att ta några spännande bilder. Då fattade jag ingenting hur han gjorde, men gillade dem skarpt. Sedan har jag väl testat en del genom åren men för några månader läste jag om en engelsk fotograf som även visade på Youtube hur han arbetade. Jag blev så fascinerad av bilderna och försöker nu lite då och då … men mycket träd blir det. Har i alla fall även grävt fram några tidigare försök och känner att någonstans så kan detta vara en del av mig. Här kan jag fota landskapet på ett annat sätt, det gillas av mig. Jag får jobba och tänka lite mer när jag fotar detta. Det är inget jag bara går ut och gör, allt passar kanske inte eller sanningen är att jag inte hittat fram till allt. Det är som med makro, du har inte bara bilden där framför dig, mycket trixande och gör om och gör rätt.

Som vi alla vet är fotografering inte det minsta äkta. Det är en illusion av verkligheten med vilken vi skapar vår egen privata värld.

-Arnold Newman (1918-)

Fler bilder i kategorin hittar du här -Fotokonst(igt)

I två länder längs torneälven

Luleå – Keräsjoki – Taavolagården – Kukkolaforsen – Karungi järnvägsstation – Hietaniemi – Luppioberget – Övertorneå – Kuurajärvi – Jänkisjärvi – Räv över vägen – Hanhivittiko – Renar på vägen – (Övertorneå – Ylitornio) – Kukkolankoski – Luleå ungefär så såg min resa ut under helgen tillsammans med mina fotovänner i ”Blickpunkten -med bilden i fokus”. Nedan har jag lagt ut lite bilder från våra olika stopp.


Keräsjoki


Taavolagården


Kukkolaforsen


Karungi järnvägsstation


Hietaniemi


Luppioberget


Kuurajärvi


Hanhinvittikko


Renar på vägen


Kukkolankoski


Sista stoppet blev vid Ikea för toalettbesök sedan längs en regnig E4 mot Luleå. Trött och glad hemma och där väntade en värmande viltköttgryta. Ibland blir helgerna bara så fina med fina vänner.

Bilderna ligger också i olika gallerier och för att se dem bättre klicka på en bild och fortsätt med hjälp av pilarna.

Inte tretiofyran, …

posted in: bild | 0

men väl tjugofemman för nu är det slut på gamla tider och nu ska hela rasket rivas. Närmare bestämt på Magasinsgatan i Luleå och då passade vi fototjejer på att ta några bilder innan allt är borta.

Mina bilder blev som det brukar, mest detaljer. Ett gammalt hus ganska centralt i Luleå där det bland annat rymts olika nykterhetsorganisationer som bland annat Länkarna under lång tid. Motsatsen verkade nu ha hittat dit, när vi såg flaskorna och skräpet som låg slängt runt omkring på innergården.

Nu ska det rivas och ytterligare ett antal gamla byggnader i Luleå kommun. I Luleå har det alltid rivits och byggts nytt istället för att rusta upp det gamla. Därför finns det inte kvar några gamla mysiga kvarter. Kanske därför jag verkligen gillar att komma till de där städerna och gamla bruksorterna där de bevarat det gamla.

Även om jag bott i kommunen hela mitt liv finns inte den där starka känslan för staden som borde vara min. Nu beror det inte på vilka byggnader vi har eller inte utan mer på något annat som jag inte kan ta på. En längtan någon annanstans , en orolig själ?

Nu kryper vintern och mörkret närmre och då är det dags för mig att gå i idé. Det finns starka anledningar till att jag fortfarande bor på den här breddgraden -min mor, mina barn. Tror nog att sambo skulle kunna röra på sig, men familjen är viktig och min mor har mig. Den här vintern blir kanske lite trevligare med tanke på vad som väntar i november. En liten bebis.

För tillfället sitter jag på ön och njuter av livet och den underbara luft som havet och hösten ger mig. En bastu och både själen och kroppen har fått sitt. I år har vi inte varit här ute så mycket och idag när vi kom ut kunde jag döpa om vår ö till ”Svampön” eller Sienisaari på finska.

Men – det har börjat att regna. Hoppas i alla fall att det har slutat till jag om några timmar ska njuta av luften på trappan med en kopp morgonkaffe.

”Fotografering hjälper människor att se”

-Berenice Abbot-

Jakten på hösten

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

är ett årligt återkommande tema hos mig. Det beror mycket på att det är den årstid jag njuter av att gå i skogen, att vara nära naturen på ett sätt jag annars inte är. Och jag varken plockar svamp eller bär. Det finns det så många andra som är bättre än mig på att göra. Jag skäms inte ens för det.

Svampar i alla former och storlekar hamnar oftast i mitt kamerasikte och vad det beror på vet jag inte men något fascinerar mig. De vackraste är oftast inte ens speciellt nyttiga utan jag hittar de som svampplockarna ratar. Ovan har jag funnit en av de giftigaste som finns i Sverige, toppig giftspindling. Det visste jag inte men min ena son påpekade det när han såg bilderna -ja, han plockar svamp. Sedan är det ju den andra som är minst lika onyttig, röd flugsvamp.

Men jakten på hösten är en av de gånger då jag helst är ensam och kan känna doften av skogen och den friska luften ger mig energi. Oftast glömmer jag bort tid och rum till det gått några timmar. Sambo ringer, han låtsas som att det inte är något viktigt. Jag vet ju med tanke på min orienteringsförmåga -han är lite orolig att jag inte är där jag tror att jag är, alltså vilse. Det har hänt.

I år har min jakt inte riktigt kommit igång men som vanligt några svampar har hittats och kanske att jag hinner ta jakten vidare någon skön höstdag.

Det krävs mycket fantasi för att bli en bra fotograf. Du behöver mindre fantasi för att bli en målande konstnär, eftersom du kan uppfinna saker själv. Men när du fotograferar är allting ordinärt. Det kräver mycket övning för att se det extraordinära i det ordinära.

-David Bailey-

Du hittar även bilderna i galleriet – Nära växande – glöm inte att klicka på dem och se i större och rätt format.

Lite då och ibland, …

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

skriver jag några rader här. Egentligen borde jag skriva mer och kanske varje dag för inspirationen finns verkligen och speciellt vad gäller bilden och de som jag hittar i mina arkiv.

Fotandet är inte som förr. Då var det dagliga turer runt i det närområde jag befann mig i för tillfället och ibland lite längre. Idag – inga dagliga turer och inte heller längre bort. Jag har inte den drivkraften för tillfället. Däremot har jag hittat till mina arkiv bestående av tusentals bilder som jag knappt sett och det är underbart att rota i dessa mappar.

Jag önskar varje dag att dygnet hade mer än tjugofyra timmar samt att jag slapp alla andra måsten i livet. Sådana där oviktiga saker som att äta, jobba, vara lite social och se livet utanför datorskärmen. Nu kan jag också ångra att jag raderat lika många bilder, om inte mer. I veckan sökte jag en bild till jag insåg att de var en av de som åkte i radera utan att passera skräpkorgen, kvar fanns bara en simpel JPG-bild , lågupplöst och liten.

Det är egentligen inte något problem och inget att slösa mer energi på, men då för stunden kändes det irriterande. Det är bara att skaffa större hårddiskar och fortsätta ha oreda i alla bilder istället för att radera.

Det kommer inte att finnas många familjebilder i det digitala arkivet för mina närstående att spara den dagen jag inte finns längre. Däremot i det analoga albumen eller i skattkistorna kanske. Inte heller kommer de att finna några mängder av vackra landskapsbilder och stora vyer från resor och utflyktsmål jag gjort. Istället kommer de kanske att få gissa sig fram och fundera lite mer över, -hur tänkte hon här? Det är tydligen så jag alltid sett världen sedan jag blev digital.

Oerhört kul är det i alla fall att hitta dessa och sätta sig ner för att framkalla och se vad jag kan få fram av det som en gång var. Det tar tid för mig med varje bild även om jag kan vara ganska slarvig (lat kan det också kallas) Jag behöver fundera och testa mig fram med hur jag vill ha det. För att jag överhuvudtaget ska öppna den måste bilden ha det där som faller mig i smaken och att jag ser något, som kanske ingen annan gör, som är värt att fortsätta med. Jag har aldrig brytt mig vad andra tycker då det är mitt seende, även om en bildanalys av någon annan kan vara intressant. Jag lyssnar absolut och tar till mig av det jag själv inte sett eller tänkt på.

Det finns några personer som jag blir extra glad när de gillar en bild och det beror inte alltid på att de är kunniga i bildkonsten utan att personerna ofta ser något annat än det jag har tänkt på. Misstänker jag i alla fall.

I går eftermiddag såg jag ett program som heter ”Efter fem” och där pratade de om en man som bestämt sig för att besöka alla Starbucks caféer i hela världen. Någon räknade ut att han skulle få hålla på i drygt tjugo år till för att klara detta om han besökte ett om dagen. Det är väl ungefär vid den tidpunkten jag hunnit med någon promille för att hinna gå igenom samtliga arkivbilder, men då behövs absolut mer än en om dagen, snarare runt tio. Vilken slutsats kan jag dra av det? Ja, det är nog tur att jag raderat och ingen kommer någonsin att sakna dem, knappt heller de som finns kvar.

Bilderna jag lagt upp ovan är ett exempel på gamla arkivbilder. Gamla i den bemärkelsen att en bild idag är gammal imorgon och dessa har ungefär tio år på nacken, antikvitetsvärde kanske.

”Nyckeln är att fotografera det du är besatt av. Oavsett om det är skyskrapor eller händer. Föreställ dig en tom tavla, för det är vad du arbetar med, och fundera sedan ut vad du vill se där.”

-David LaChapelle-

Bilderna finns även i galleriet – Hett, hårt, mjukt och vått

Efter lite studiofoto, …

posted in: bild | 2

i torsdags var jag helt full av inspiration och tänkte blixt och ljus i allt jag såg. Att leka med ljuset och få det man vill är inte enkelt och speciellt inte för mig som knappt kan min externa blixt -för lite använd.

Igår hade jag riktig abstinens, men var fanns mina modeller? De lyste med sin frånvaro och sambon han drog iväg på fest. Man tager vad man haver, en lilja i knopp fick det bli. Fortsatte och det slutade även i en dubbelexponering och fick till bilden nedanför.

*

Liljan i knopp

*

Vad skulle bli nästa objekt att belysas? Maten ska inte lekas med fick jag lära mig i tidig ålder. Men finns det ingen modell tillgänglig så går det lika bra med vitlök. Vitlök är fotogeniska och de gnäller inte över att de inte blev bra på bilden utan allt får synas.

*

*

Ett något mindre färskt äpple hittade jag också som var villig att agera modell. En av våra ugglor här hemma skulle absolut vara med, se och lära -hen hade sin tvilling på sin vänstra sida men var betydligt mer lätthanterlig och propsade inte på att vara med i bild.

*

Här har jag lekt med texturer, konturer och starka skuggor för att få fram känslan av gammalt.

Bilderna finns i galleriet under FOTOKONST

Ett antal bilder blev det, hur kul som helst nu när jag kunde hålla till på balkongen i värmen och inte hade så långt till det som behövdes. Att bära med sig blixt och alla tillbehör när jag är ute känns alltid så jobbigt. Ja, jag är lite lat och vill att det ska vara så lätt som möjligt. Men sedan får det ta tid, timmarna springer iväg snabbt när jag börjar fotografera och även framkallningen tar tid.

Bilden är inte bara en bild och i en viss typ av bilder vill jag gärna hitta den rätta känslan. Landskapsbilder exempelvis är något jag inte fotar ofta men det händer och där vill jag inte förändra utan ge mer av det vackra jag sett. Däremot när det kommer till objekt och även en del makrobilder så tar skapandet i huvudet över. För mig ska det kännas tavla och inom mig finns det en konstnär, om än liten. Hon har gener som tyvärr inte helt fastnade utan tog en genväg till en av mina söner.

Enligt många rapporter är det läkande att vistas ute i skog och mark, behövdes nog ingen större undersökning för att vi normalbegåvade ska förstå det. Kombinationen av det och en kamera är något som verkligen ger mig själslig ro och ett skönt lugn. Ibland behövs inte ens skogen.

Igår kröp och halvlåg jag ute på balkongen i flera timmar för att sedan sätta mig ner och framkalla. Det var läkande, att ge sig i kast med något som du verkligen gillar och att sedan få skapa. Det blir inte alltid, oftast inte alls, som jag tänkt från början. Bilden skapas fram genom hur jag komponerar och förändrar ljuset för att sedan få framkalla.

Att skapa något, oavsett vad är stärkande och balsam för själen.

Rostig konst, …

posted in: Avsändare Margareta, bild | 2

eller konst av rost. Mina bilder behöver verkligen ligga till sig för att jag ska se och hitta det jag söker. Är inte säker på om de rostat i väntan på framkallning eller om de kanske var rostiga redan när de hamnade i minneskortet. Idag när jag såg dem så visste jag direkt att de där vill jag ha som tavlor hemma på väggen. Nu var det bara att övertala sambo också, vi har inte alltid samma seende på konst och icke konst. Men … de är läckra, sa han och det tar jag som helt klart godkänt.

Rostig konst eller konst av rost

Bildgalleri –Detaljer

Bara med konst kan man uttrycka det man inte begriper

Henrik Tikkanen (1924-1984)

Snart blommar liljorna, …

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

vilket är en glädje då det inte är mycket som brukar blomma hos mig. Jag är inte en speciellt omhändertagande person när det gäller våra blommor här hemma. Det är tur att jag har en sambo som har koll och ser när de behöver det där lilla extra. Däremot är jag duktig på att köpa hem nya. Oftast är tanken att fota och försöker hitta de mest kameravänliga. De faller oftast i glömska och hamnar relativt snabbt i det komposterbara. Dessa liljor har jag nu väntat på ett tag men såg idag hur vackra de är i knopp. De har kommit olika långt på väg till blomning och kanske att en av dem är redo imorgon. Fortsättning följer.

Liljorna i knopp

Nära växande – mitt bildgalleri för just det.

Allt kan bli en bra bild. Det gäller bara att se och hitta den – jag fotograferar oftast allt i huvudet och försöker sedan finna rätt.

Margareta G -2019

Jag fortsatte med mina liljeknoppar och fick fram några dubbelexponeringar

När huvudet säger ja, …

men kroppen säger nej. Då känns det underbart att jag har ett bildarkiv som ligger där och mognar. Min sortering pågår och har gjort så under en lång period. Jag överdriver nog inte om över hundratusen bilder har raderats, utan större eftertanke. Det var en gång en tid då det fotades många bilder på ett och samma objekt, utan att byta vinkel, utifall att. Tror att ett flertal fotografer känner igen sig. Idag är jag inte sådan, puh … Blir bilden inte bra så blir den inte, det kommer fler tillfällen -kanske.

Igår hamnade jag ett år tillbaka i tiden, nästan på dagen. Köpenhamn 2018 står det på mappen. Det var en resa jag gjorde tillsammans med Eva, en av mina fotovänner i vår fotoklubb. Insåg att där fanns det många bilder jag aldrig tittat närmre på och började fundera, -radera eller framkalla? Bestämde mig för att framkalla några och ska kanske ta itu med fler även om jag inte vet vad jag ska ha dem till.

De finns nu i mina gallerier och fortsätter med mina arkiv så länge kroppen säger nej. Att vara med i olika fototeman känns inte aktuellt för tillfället då jag känner att det hindrar mig i det jag själv vill med bilden många gånger. Friheten försvinner en aning och stressen som inte passar mig för tillfället.

Kameran är inte längre ett instrument att bibehålla; bilden är…

Berenice Abbot (1898-1991)

Det finns fler bilder från pride här – Mitt i vimlet.

En plats för stilla reflektioner

posted in: Avsändare Margareta, bild | 0

Endast ljudet av tystnaden. Ibland kan jag höra den ljumma vinden genom gräset och någon insekt som försöker irritera, men det går inte idag. Jag njuter, av solen, livet och människorna som finns med mig i tankarna. Sommaren går mot sitt slut men några veckor till kan vi njuta av ljuset. Mörkret har börjat falla nattetid och snart tar vi djupa sakta andetag för att andas in den friska höstluften. Livet är här och nu. Jag ska inte fundera på det kommande mörkret eller kylan som smyger på, den kommer i alla fall. Och det här mörkret kommer med ett ljus, mitt barnbarn.

Genom livet löper två parallella skalor, en på de vita tangenterna och en på de svarta.

-Anne Swärd ur boken kvinnligt